Idag fick jag fri. Det vart lite oväntat. Jag hade typ glömt att solvakt ibland resulterade i ledighet, eftersom jag gått in på strålande dagar och regniga dagar och allt därimellan det senaste. Men men. Ikväll kommer min kära far till Oslo på jobbrelaterade saker. (I can totally pass for a business woman on a restaurant!) Vår deal är att han får sova här om han bjuder mig på restaurang. Bra deal, tycker jag =)

Innan den 23e inträffade funderade jag på hur det skulle kännas när den efterlängtade helgen var över. Ifall det skulle kännas konstigt att inte längre längta efter något. Men framtiden ska förhoppningsvis resultera i många besök från Alingsås, Göteborg, Särö, Hidra och Norwich, to name a few. Och i sommar ska trion till Hidra. Så ska det bara bli. Så måste det bara vara. Två år sedan var alldeles för löjligt längesedan.

Jag tänkte nu byta samtalsämne för att försöka få ut lite identitetskristankar som cirkulerat i mitt huvud den senaste veckan. Några stycken vet redan hur jag, utan att riktigt medvetet tänka på det, har börjat norskifiera (it's a word!) mitt språk. Det började ganska simpelt när jag upptäckte migg själv med att säga "Tast in totalbeloppet, tack." till en kund, istället för "Slå in totalbeloppet". Inga problem där, egentligen. Man får ju anpassa sig så att gästerna förstår. Men från det lilla språkhoppet har jag gått igenom en mellanfas där "måste" blivit "må", "saknar" blivit "manglar" och "spisen" blivit "peisen", till att totalt förvirra mig själv. Igår upptäckte jag mig själv med att säga "Jag kjønner inte - ..." (thank god att jag fortfarande säger 'inte'), "Lukk døra." och det värsta hittills: "Du må bare si fra vis...". Seriously? Och det är ju inte direkt så att jag har någon dialekt att backa upp med. Jag låter bara som en svensk wannabe. Iofs har ju Norge och norska alltid legat mig varmt om hjärtat, så den beskrivningen kanske inte är helt off. Vad jag dock inte förstår med hela den här språkändringen är att jag spenderat varenda sommar i Norge sen jag knappt kunde gå, och min svenska har inte blivit mindre svensk för det. Och anledningen skulle kunna vara att på Hidra umgås jag med vänner och familj, som pratar svenska, men på Druen är 80% av de anställda från Sverige, for crying out loud! So what's the deal? Dock finns kanske förklaringen i dessa svenskars svenska. Jag är inte den första som ändrar ord. På Druen sägen inga svenskar "spisen" eller "saknar" eller "slå in". Vi är som en enda stor wannabefamilj, antar jag.
     Now, I know what you're thinking - vad händer med engelskan, Anna? Den som definierat dig i så många år. Den som bara Jonathan och Lovisa förstår fullt ut (och Mike, då...). Och come to think about it så infinner den sig inte riktigt lika ofta längre. Men det beror nog mest på att man kan inte prata engelska med gäster, om det inte råkar vara det enda de förstår. Påtal om det så tog jag hand om ett amerikanskt par för några veckor sedan (meaning: deras bord var på min station), och efter den korta stunden då jag välkomnat dem, visat dem till sitt bord och givit dem menyer frågade mannen den ledande frågan: "So you've lived in the states before, or what?". Lite antagande, sådär. Komplimang? Yeah, I think so :)    eller Ja, det synes jeg.