"... and if you ever come to the States, give me a shout." ", so drop by next time you're in China." "Let me know as soon as you have time to come to Australia." "and whenever you come to Peru..." "if you decide to come to Germany anytime soon..." "... and next time you're in Panama..." "the minute you get back to Costa Rica."
...

And so it goes. Varenda person som rest ett tag har hallit med mig, nar vi pratar om vad som vart bast med att resa. Hands down, the people you meet. Nar jag borjade den har lilla backpackertrippen sa funderade jag mycket pa vad jag ville fa ut av den, och det fanns en fraga som gnagde i mig, som jag ville ha svar pa. Anda sedan jag sag filmen Into the Wild har jag tankt pa de sista skrivna orden av Alexander Supertramp, Christopher McCandles. - "Happiness only real when shared." Jag har sagt det hogt for mig sjalv men alltid satt ett fragetecken efterat, for jag har aldrig riktigt kunnat halla med. Detta har jag inte direkt delat med mig av till nagon, men en del av mig sag den har resan som ett uppdrag att ta reda pa svaret - mitt svar, i alla fall. Min sanning.

Sa manga stunder da jag medvetet smitit ivag fran hostelganget, eller familjen, och spenderat lojligt mycket tid med att bara se pa havet, lyssna pa Journey of the Featherless eller Just around the Riverbend, och le at perfektionen som omgivit mig. Jag forsoker verkligen inte vara poetiskt, och jag ber om ursakt if that's how I'm coming across, men ensamtid ar underbart. Sa enkelt ar det.

The people though. Jag har lange velat ta en stund och ga igenom alla olika personligheter man stott pa. Det gar sjalvklart inte att namna alla, men minnena snurrar runt i mitt huvud och jag maste nastan skriva ner nagot innan jag spricker, om manniskor jag definitivt namnt forut, och folk som jag inte hunnit beratta om. Fran hysteriskt roliga stereotypiska 18ariga californiaboys, Gabriel och Elliot, som sjalvklart inte kunde ett ord spanska och sa saker som "Oh, the dough flow is pretty low, bro, fo sho." (vilket betyder ungefar: "I'm short on cash"), till en smatt skrammande super conspiracy theorist fran New Jersey som overvagde att ge mig ett falskt namn, da de hogt uppsatta ledarna ar efter honom, eftersom han vet hemligheterna bakom fakehandelser som 9/11 och vaxthuseffekten, och hemligheten om att alla presidenter i USA kommer fran en enda superkraft, som sakta men sakert kommer att forslava oss alla. Vem vet, eh? Helskon kanadensare som nastan aldrig steg upp fran sin hammock, och sparkade pa en om man rakade ligga i den nar han kom hem - "only with love, but it's my hammock, dear". The awesome aussies, fran Ai - the turtle twin och van for livet, till Mick vars soundtrack i livet var en lat som gick:
"I smoke two joints in the morning, I smoke two joints at night.
I smoke two joints in the afternoon, it makes me feel alright.
I smoke two joints in time of peace, and two in time of war.
I smoke two joints before I smoke two joints, and then I smoke two more."
Ryan och Brendan, aussiebrothers med hjartan av guld, som insisterat pa att halsa pa mig nar de kommer till Europa (well, one of them =p). The partyboys fran Argentina, med allt underbart talamod med min spanska, och den sympatiska Chico (Francisco) fran Portugal som insisterar pa att jag ska ova med honom, sa fort vi vaxlar nagra ord med varandra. Luana fran Schweiz, med ett ansikte (och ett namn) som en alv fran en saga, som pratade fem sprak, och hysteriskt roliga Conrad fran Belgien som utan tvekan utmanade the hilarity of the englishmen som vi reste med. Philip fran Panama med puppy eyes och halvtaskig engelska, och Fran fran Tyskland med galet skon humor. Eric och Sarah fran California som hade en bror som skadespelat i 'Alien VS Predator' och 'OC', och inte att forglomma the wonderful boys fran Galileo som satte ribban hogt, i borjan pa min resa.

Och jag har faktiskt kommit fram till nagot. Jag skulle vilja andra visdomsorden en smula.

Happiness is not only real when shared,
but the best kind of happiness is the one you feel in the company of others.

Jag tog verkligen inte tillrackligt med bilder i Tayrona National Park, men vem orkar ta med sig en kamera pa alla vandringar genom skog och land? Underbart vackert, dock. Mental pictures of every corner. Once again, though: Den dar kanslan av att vara van vid att se apor klattra nagra meter ifran dig (cause they did) ar sa sorglig. Jag har traffat en del personer som varit ute och rest i aratal. For nagra manader sedan hade jag nog tyckt att det lat som det ultimata livet. Aventyr och upptackter varje dag - awesome. But the sweet ain't never as sweet without the sour, and I need to mix things up. Jag har inte riktigt tankt pa det har forut, men ett liv i slentrian (som jag alltid vetat att jag vart emot) fungerar at bada hall. I alla fall nar det galler mitt liv. Allt ar, som bekant, relativt, och ett aventyr for mig just nu ar inte langre att dyka runt bland fargglada fiskar, eller att hoppa i en gyttjevulkan med nya mannsikor du precis traffat. Det ar vardag. En underbar vardag, definitivt. Men fortfarande en vardag. Jag kan inte saga att jag ar uttrakad, men jag kanner mig inte sa pepp pa att vanta pa den kanslan, och sen aka hem. Jag vill lamna saker nar de fortfarande ar riktigt bra, med kanslan att so much is left undone - med kanslan att jag kommer langta tillbaka.

Yeah, I'm not gonna lie. That was a tough couple of days...

The Dreamer Hostel i Santa Martha paminner mig om varfor backpacking ar sa awesome. Massa solotravellers, och bara karlek i luften. Kom hit igarkvall med Tom och Alex, tva Londonbor som delar min karlek till mat. Efter middag och en dusch var det biodags och jag delade en enorm hink med popcorn med lite folk medan vi sag pa The Last Exorcism med spanska undertexter. Trevligt indeed. The Dreamer Hostel har en pool, vilket resulterade i en lat dag idag, med sollapande och en lang religionsdiskussion med en trevlig amerikanare - men jag kande att det var tillatet iom att de narmaste 6 natterna kommer vara ganska harda. The Lost City - here I come.

Sightseeing, museum, blomsterbekladda balkonger i en romantisk stad, gyttjevulkan, salsadans till klockan halv fyra pa natten till ett liveband, efter nagra Cuba Libres och spanskatraning med folk fran Argentina. Cartagena gave me pretty much what I expected of this place, och det har varit ett par fantastiska dagar. Det enda negativa med det har stallet ar val stranderna, som ar sjukt omysiga och omgivna av skyskrapor. Fast en tysk tjej vid namn Franziska (ja, hon stavas sa!) och jag hade nagra trevliga timmar dar iaf och jag kunde inte sluta skratta nar hon blev massagevaldtagen av en kvinna med kletig gron olja, trots 10 minuters protesterande fran hennes sida (och Fran pratar perfekt spanska, t.o.m. - jeez!).

Igar blev en sen natt och jag bestamde mig i sista minuten for att stanna annu en natt i Cartagena (mest grupptryck, egentligen, men what can you do?). Sjukt kul kvall, dock, och jag alskar nar folk fran Sydamerika har talamod med min spanska. Luis (eller Lucho, som vi kallade honom) forsakrade mig om att allt jag behovde var sjalvfortroende, och att jag bara ljog nar jag pastod att min spanska var dalig. Efter nagra drinkar flyter det konstigt nog pa battre, och jag upptacker mig sjalv med att tycka att pratandet ar bra mycket lattare an lyssnandet. Nar jag hor folk prata med varandra ar det bara som ett enda langt ljud, vilket kanns som nat jag behover ova pa =p . Men pratandet... gar, ibland, antar jag.

Imorn aker jag till Santa Marta. En lite mindre kuststad, langre osterut. Forhoppningsvis mysigare strander, och ocksa nara till en massa spannande aventyr. Trekking genom Ciudad Perdida (Lost City), som tar ca 5 dagar, eller en tur till en nationalpark dar man kan bo i en hammock i nagra natter. Dessutom nara till staden Taganga dar dykarcertifikat ar billiga och riktigt bra, tydligen. Far se vad jag hinner med dock. Det kan bli allt, det kan bli inget. En dag i taget.

Kanske borde ta tag i soltimmarna nu.
Ciao!

Lite hostelhang, The Panama Canal (one of the 7 wonders of the world, apparently), hastiga spanskalektioner med Phillip, vacker sightseeing i stadsdelen Casco Viejo och umgange med aussieboys Ryan och Brendan. Efter det kande jag mig ganska fardig med Panama City, och finner mig nu i en utav de vackraste stader jag nagonsin vart i - Cartagena, Colombia. Traffade en trevlig Londonare pa planet och en trevlig New Yorkare pa hostelet, som vandrade runt lite med mig bland de charmiga byggnaderna i denna sota kuststad. Och jag ar helt foralskad. Inte i folket (alla vet att det bara finns en engelsman for mig, och vem behover amerikanare?), men herregud vad mycket karaktar som ryms innanfor dessa murar. Pittoreska grander och hast-och-vagn framtravande pa gatorna-. Love it. And hey! I'm in South America! Kind of excited about this =)

Har funderat en del pa framtiden. Det ar egentligen inte mycket mer an tva manader kvar till sommaren och det som jag helt sakert vetat den senaste tiden ar att jag vill spendera skandinaviens varma arstid pa Hidra. Fran ett paradis till ett annat, kan man val saga. Sahar ligger det till: South America on a shoestring ar en overvaldigande bok. Man blir nastan stressad av att lasa den. Jag hade inga problem med att spendera 6 veckor i Costa Rica och egentligen kanns det som att jag vill ha 6 veckor i varenda land, for det finns sa mycket att se. Redan innan jag gav mig av pa den har resan, nar folk fragade mig vilka lander jag ville besoka, forklarade jag att jag ville se allt i Sydamerika, men att jag vagrade stressa mig igenom nat. Jag har inget behov av att komma tillbaka med sa manga lander som mojligt avkryssade - jag vill komma tillbaka med akta upplevelser. Utan stress. Och ska jag var i ett land, vill jag verkligen leva dar. Sa for att lugna ner min stressade snurriga hjarna sa tog jag ett beslut: Om jag kanner mig klar med Colombia en bra bit innan sommaren sa blir det mojligvis bordercrossing till Ecuador, for att uppleva nagra veckor dar. Sen far det vara bra for den har gangen. Sa fort jag tagit beslutet om "Max 2 lander till, inga fler" kande jag mig plotsligt mycket lugnare. Livet ar forhoppningsvis langt och jag har gott om tid till resten av Sydamerika (jag ska dessutom flyga till Australien och dra med Ai nasta gang - just watch me). Om jag upptacker att sommaren ar valdigt nara nar Colombia kanns som ett avslutat kapitel sa kanske jag vantar med Ecuador ocksa. Ett steg i taget helt enkelt, sa far vi se.

Har finns det iaf mycket att se. Djupt andetag, och vi kastar oss in i ett nytt land.

Efter typ tva veckor i djungeln, eller t.o.m. cyklande i staden Puerto Viejo ("the fact that you call it a city is hilarious - it's barely even a road" /Mick.) och efter att ha spenderat tid i Bocas del Toro dar det mest utvecklade de har ar... en tatueringsstudio =p - finner jag mig sjalv i en stad som far det att snurra i huvudet pa mig. Jag ar faktiskt nastan lite overvaldigad. Sjalvklart har jag vart i stora stader forut, och i London for 4 ar sedan hade jag nog aldrig hittat ut fran Harrods om inte Ludvig vart med mig... men det ar en sadan forandring. Gick omkring i en enorm galleria, Albrook Mall, igar, och tappade bort mig fler ganger an jag kunde rakna. Forsokte hitta en sladd till min kamera (gick till 9 olika teknikaffarer - told you it was big), without luck. Kanske blir en ny kamera. Hade funderat pa det innan jag reste ivag iaf. Far se vad som sker.

Hostelet ar mysigt. Det dyraste stallet jag bott pa hittills, men gratis frukost och utan tvekan det fraschaste stallet jag sovit i pa nastan tva manader. Man far val vad man betalar for. Trevligt folk, men inte mer an sa. Egentligen det forsta stallet jag vart pa dar jag inte kanner mig sugen pa att hora folk livshistorier och byta facebook och spendera all tid tillsammans. Det ar konstigt, egentligen. Jag trodde att det var pa naturstallen dar jag skulle foredra att vara sjalv, och att jag tvunget ville ha sallskap i staderna. Men eftersom jag traffat sa manga likasinnade personer, som uppskattar vad jag uppskattar i skogen eller bland bergen, sa finns det sa mycket lycka att dela nar man vandrar runt i djungeln, men inga djupa kanslor att prata om nar man tar sig fram i en storstad, sabes? *

Sa jag upptacker att det kanns mer an ok att ge sig ivag sjalv i "the most cosmopolitan city in central america", och hoppas att man inte tappar bort sig. Det ar spannande pa nat satt. Idag kommer Phillip hit, dock, och imornkvall kommer aussieboys Ryan och Brendan (som jag traffade pa Mondo) och haller mig sallskap... sa sa mycket mer ensamtid kanske det inte blir, vilket nastan kanns som ett for hastigt avslut pa gemenskapen med mig sjalv =p Inget jag klagar pa, dock.

Jag skulle vilja saga vad jag har for planer for dagen, men jag har ingen aning om vad jag kommer hinna med, sa jag lika garna vara tyst om det. Pa onsdag drar jag till Colombia. Hell yes.



* - forsta spanskan som faktiskt kom naturligt. yeah.

Ok, ska vi gora sa att vi borjar varje blogginlagg med "Mycket har hant." ?

Eller sa far ni bara lova mig att ni antar det hela tiden. Jag spenderade nagra underbara dagar i Bocas. Andy, Jamie, Liva och Karen blev mitt nya hostelgang (tre utav dessa ar scandinavier, och alla ar tjejer - otippat, eller hur?) och forutom dessa solstralar var Hostel Mondo Taitu fullt av pratglad manniskor fran alla varldens horn - som vanligt. Det blev beachtrippar, bad vid hamnen, partying it up in Mondo Taitu... En utav dagarna ville regnet inte sluta dock (varfor tar jag med mig daligt vader till Bocas?), och jag satt i sangen och tjotade med Andy om att jag ville gora nat. Jag namnde lite out of the blue att jag har velat tatuera mig lange. Att jag vet exakt vad och vart jag vill ha det, och att jag sag en tatueringsstudio langre ner pa gatan. Efter nagra om och men samlade vi truppen och vandrade till Juan, som jobbar pa SoloInk. Helt seriost, att fa en tatuering var skoj nog - men upplevelsen runt om visade sig bli en kvall med sa mycket skratt att jag kippade efter andan. Juan drog ut pa kvallen genom att beratta alla mojliga historier om allt han vart med honom, och han blev som var privata staupp-komiker i den lilla ateljén. Awesome!

Nu befinner jag mig i Panama City. Igar var en dag med bara resande, men inte fattig pa upplevelser. Sagolandskap, kanslan att vara utelamnad och helt pa egen hand (adrenalin!) och nytt folk. Traffade en helskon snubbe fran Panama pa den sista bussen, och det blev nagra trevliga timmar med spanskalektioner for mig och engelskalektioner for honom. Han kommer till Panama City pa mandag, och da ska spanskalektionerna fortsatta!

Val framme pa hostelet vid midnatt knackade jag pa i receptionen med orden "I have a reservation..." Mannen som jobbade dar fragade mitt namn, och efter en stunds eftertanke sa han "But that's tomorrow." Efter nagra om och men fick jag inse att av nagon anledning hade min hjarna fungerat daligt kvallen innan, och trots att jag brukar dubbelkolla allt 7 ganger, sa hade jag ingen reservation. Mannen, Omar, forklarade att han inte hade plats for fler, men inte skulle jag kastas ut pa gatan mitt i natten. Det akte fram en madrass pa golvet, och han beklagade att han inte hade lakan. Jag overroste honom med tack, och somnade sakert.

Lite hastig uppdatering, for you guys.
Ciao.

Jag insag att det basta botemedlet mot hemlangtan ar att inte hanga kvar for lange pa ett och samma stalle. Bast att kasta sig ivag igen. So I did. Vaknade igarmorse och madde battre, men kande att jag upplevt Puerto Viejo nu. Cyklade ivag till busstationen och kopte en biljett till gransen, hade en timma att ata, packa och saga hejda till folk och fann mig sjalv pa bussen sadar valdigt spontant, ett litet tag senare. Har jag berattat att jag hittade min substitut iPod for en vecka sen, forresten? Den gamla, som stanger av sig och knastrar ibland, med 10ggr farre latar... men det ar musik. Och det gor alla resor underbara. Upptackte mig sjalv med att stormle hela vagen till Panama. Jag var pavag igen, och aventyrslusten var dar igen. Hallelujah!

Bocas del Toro igen, och battre vader! Massa nytt folk som vanligt, och vi drar till the Starfish Beach om en timma, ungefar. Hade egentligen velat ta nagra extra minuter och beratta om alla harliga personligheter man moter, for det finns sa mycket olika. Men jag har inte riktigt tid.

Summan av kardemumman ar dock att jag mar bra igen. Jag ar pavag, och jag kanner mig levande. Och jag minns varfor jag alskar det har livet. Thank God att minnet kom tillbaka.

Ciao!

Jag ar fullt medveten om att ibland blir det sjukt trakigt att lasa samma blogginlagg tusen ganger, trots att de alltid ar en smula annorlunda. Vad jag menar ar att mest av allt har jag val egentligen bara skrivit med olika ord och formuleringar om hur underbart mitt liv ar. Well, sex veckor in i denna eufori tankte jag ta ett steg tillbaka och fokusera pa lite andra saker. Inte for att jag direkt kanner mig missnojd med tillvaron och inte heller for att jag ljog nar jag sa att alla svara upplevelser ocksa ar underbara, fast pa ett annat satt. Kanske ar det for att jag antagligen har upplevt min forsta dag sen jag borjade resa dar en hemlangtan har bitit sig fast riktigt hart (bound to happen, sooner or later, right?), eller sa ar det for att jag vill ta en paus fran "My life is fricking awesome, and I'm so gonna rub it in your face"-inlaggen. Jag har tankt en del saker idag, helt enkelt, som skiljer sig fran de vanliga tankarna, och jag antar att jag vill dela med mig.

Forst och framst har vi antagligen det jag ar mest trott pa. The whole 'blonde girl walking on the street, let's not give her a moments peace'... De flesta manniskor som sager hej ar bara sjukt trevliga, absolut, och manga utav de kontakterna har bara mynnat ut i fin vanskap. Men ofta, speciellt nar kvallen faller pa, kanner jag mig so over it. Det kanske ar den tysta svensken i mig... eller bara den delen av mig som uppskattar lite ensamtid, som tillslut inte orkar ge nagot annat tillbaka an en mordande blick som troligtvis inte sager mer an "Jag vet att mitt har ar ljusare an ditt, pucko. Nonetheless, lamna mig ifred i tva sekunder."
Meh, I dunno. Det kanske inte ar nat att klaga pa. But I'm so over it. Ar det en tillfallighet att de absolut flesta vanner jag skaffat pa den har sidan av Atlanten ar killar? Det har jag helt seriost inte tankt pa forran precis nu...

Forutom det kanns det ibland som att man behover vara sitt basta jag hela tiden, iom att man inte umgas med folk tillrackligt lange for att de ska kunna hinna lara kanna den du ar i alla dina olika humor. Does that make sense? Jag vet inte... aven om den har dagen spenderats med flera olika personer vid olika tidpunkter sa langtar jag ibland bara till en utav de tva vita sofforna framfor tvn hemma i Alingsas, dar jag kan ata OLWchips och vara tyst. Just det har med att traffa nytt folk hela tiden gor att man standigt maste ta fram den dar "Hej, jag heter Anna och det har ar jag"-sidan, vilket faktiskt blir en smula utmattande.

Varmen pa den har sidan av Costa Rica ar battre an pa Stilla Havs-sidan, utan tvekan. Den karribiska sidan gar sallan jattemycket over 30, vilket gor att man inte dor hela tiden... Still, though. Nar trottheten smyger sig pa mitt pa dagen, pga en utekvall natten innan, och man bara vill lagga sig ner och slumra till ett tag... och det inte gar... for man smalter bort. Sometimes, man...

And there's so much drugs, did I mention that? Jag kanske bara ar ovan. Men det ar surrealistiskt att vara mitt ibland det hela tiden. Surrealistiskt och ibland lite for frammande.



Egentligen vill jag nastan inte ens publicera det har inlagget, med radsla for att de som bryr sig om mig ska tro att jag mar daligt, eller for att de som bara laser for skojs skull ska tycka att jag ar en otacksam idiot. Eller for att nagon som inte vart ute och rest, men funderar pa det, ska tanka "Shit, graset ar alltid gronare. Det kanske inte ar sa javla magiskt. Jag stannar nog hemma istallet."
Inget stammer dock. Jag har varit helt arlig nar jag sagt att de senaste sex veckorna har varit... the time of my life. Men efter 6 veckor ar det val tillatet att spendera en dag med att langta hem till pappas matlagning, mammas kramar, Christians "Ska vi gora pannkakor och se pa How I met your mother?" ? For all del allting i huset - varmen och karleken man fylls av nar man spenderar tid med the wonderful people that make the Söylandfamily ... Skogen i torvmossen, Friendskvall med Lovisa, dricka kaffe med Issa, Mathias Hanssons skratt, Mattias Emlunds knappa historier, karleksproblemsnack med Ludvig... och Skypekvallar med Mike. Snalla, lat mig ha det utan att doma mig.

Idag langtar jag hem. Sa enkelt ar det.

Jag planerade egentligen att vara i Costa Rica i tva veckor, max. Det fanns sa himla mycket som lockade nere i Sydamerika, att den centrala delen av vastkontinenten inte alls kandes lika intressant. Hur manga veckor ar det nu? 5? 6? Hah, lojligt ju. Jag traffade Ai, and the rest is history. Ville inte skiljas fran henne, nar dagarna bara blev battre och battre. Men jag har en lektion kvar i Puerto Viejo. Stannar nog nagra dagar till for att hanga med Mick och Mark och alla andra galna PV-bor, utan att tanka pa spanskaplugg, och sen far det bli Bocas del Toro igen. Ska forsoka uppleva stallet utan regn, och utan sjukdom den har gangen. Sen Panama City med nattbussen, sen bat eller flyg till Cartagena, Colombia. Sa far det bli.

Snackade en snabbis med Henrik, ocksa kand som Snoddas, haromdagen. Jag namnde Colombia, och fick sjalvklart den vanliga reaktionen att det ar ett drogland, och att jag "maste ju dra atminstone en lina nar jag ar dar". Det fick mig att le, speciellt med tanke pa att jag blivit erbjuden kokain sakert 4 ganger de senaste dagarna.

Oroa er inte, mor och far, och alla andra. Den har resan har gjort mycket med mig, men jag ar fortfarande Anna =)

Nu ar mina minuter slut. Som vanligt. Aah.

Ah, jag har aldrig tid. Forsta gangen vid en dator pa 4 dagar, och jag har spenderat over en timma pa att svara pa mail och chatta med folk hemifran.

Men it's an awesome life. What can I say?

Yeah, that's about all I have time for. Jag sa ju att det skulle bli daligt med blogginlagg ibland =p

Ciao!

Sa, for er som missat statusuppdateringen pa facebook, eller for er som vill veta mer. This is what happened.

Jag hade vart pa stranden i flera timmar. Att vara dar sjalv, med en ryggsack med vardesaker, ar sjalvklart en smula riskfyllt. Men jag lag nara vattnet, och de gangerna hettan blev for extrem och jag gick ner for att ta mig ett dopp, lamnade jag aldrig min ryggsack med blicken. Och varje gang nagan kom i narheten vandrade jag upp igen, och allt kandes sa sakert som det brukar gora. Sa jag lag och renskrev min spanskalaxa. iPoden spelade Herbie Hancock, solen brande pa ryggen och jag kande att jag borjade forsta skillnaden pa 'the different pasts', los pasados diferentes. Livet var bra. Helt plotsligt, sa hastigt att jag hade svart att forsta vad som hande och varfor musiken slutade, springer en unge, runt 13 ar, ivag fran min filt. Det tog en halv sekund innan insikten om varfor han sprang nadde min fokuserade hjarna.
"HEY!" skrek jag, och kastade mig upp. "HEEY!" Ungen var sjukt snabb, men efter femton sekunders springande kande jag att jag kanske skulle kunna knappa in pa honom. Och jag hade foljt honom till varldens ande, believe you me, om jag inte insett att jag lamnat min ryggsack pa stranden. Battre att vara saker pa att fa behalla planboken, och nyklarna till bade cykeln och huset, an att riskera att forlora allt. Sa jag saktade ner, trots att allt i min kropp sa att mig att fortsatta jaga min karaste agodel. All musik, alla foton. Insikten slog mig hart, jag kan inte forneka det. Borta for alltid. Men innan nagan annan kansla hann ta tag i mig, trangde sig en tanke fram i mitt huvud. "Det ar bara en sak. Det ar bara ett foremal, och allt ar ersattningsbart."

Jag gick tillbaka mot stranden (vi hade sprungit ut pa vagen), nar en bil tutade pa mig. En kvinna steg ur bilen nar den stannat och sa med amerikansk dialekt:
"Did that kid steal anything from you?"
"Yeah...", ropade jag tillbaka.
"Do you wanna ride around to look for him?"
Hjalpsamma manniskor. Det kanns fint. Jag forklarade att jag var tvungen att springa tillbaka till min ryggsack. Hon nickade och klev in i bilen och sa att hon skulle se om hon kunde hitta nat. Jag gick tillbaka till min lilla plats pa stranden och ett par i 30arsaldern gick fram till mig. Det fragade samma sak, och jag forklarade vad som hant. Deras ansiktsuttryck gav mig all deras sympati, men av nagon anledning kom tanken igen, och jag horde mig sjalv saga: "It's fine. It's just a thing. Could have been worse. At least I'm ok."
En bil korde ut pa stranden, och den amerikanska kvinnan steg ut igen. The four of us pratade en stund, och kvinnan fran bilen forklarade med ilska att hon och hennes man bodde har omkring och att de tydligen blev modigare och modigare.
"Well, I'll be around, if you see anything," forklarade jag med ett leende. "But I'm sure he's a good kid deep down." De sag pa mig som om jag var en smula konstig, och kvinnan uttryckte an en gang hur trott hon var pa tjuvarna haromkring. Jag tackade sa mycket for deras hjalpsamhet, och borjade packa ihop mina grejer.

Cykelvagen hem var lang och tankfylld. En stor del av mig ville bli forbannad, en annan stor del av mig ville borja grata. Men jag lat ingen utav dem segra. Det ar bara ett foremal. Seriously. Och har har vi ju ett val. Antingen later vi honom stjala bade iPoden och gladjen. Eller sa far han noja sig med iPoden. Och jag valjer det senare alternativet.

Fuck you, materialism, you won't get me.

¡Hasta luego!

Nu rakade det ga sadar sjukt lang tid mellan blogginlaggen igen. Men jag antar att jag varnade for detta i borjan. Mycket har hant, som vanligt, men jag tankte forsoka fokusera pa nuet, eller a very very recent past, da jag inte har supermycket tid.

Ai lamnade mig igar, och vi sa vara snyftande farval pa busshallplatsen. Precis innan vi slappte varandra for sista gangen stack hon ett vykort i min hand med orden "I wrote you something".
Nar bussen lamnat gatan satte jag mig pa en stubbe pa stranden och laste det totalfyllda kortet och foll annu nagra tarar. And I find myself here again - not complaining, but... you know. Det ar svart att lamna alla manniskor, aven om man vet att det ar tvunget om nasta kapitel ska bli mojligt.

Den senaste veckan har jag mailat med en trevligt kvinna vid namn Laura, som ger privatlektioner i Puerto Viejo (oh yeah, I'm back in Costa Rica for a while, did I mention that?). Anyway, just nu bor jag i en simpel liten stuga ute i djungeln. Omgivet av regnskog med brolapor som vacker en pa morgonen. Det ar helt otroligt surrealistiskt och helt underbart. Jag saknar Ai, jag kan inte forneka det, men nasta steg i min resa ar sa fantastiskt spannande. Ska bo hos Laura, med hennes familj i ca 2 veckor, med 2 timmars intensivlektioner varje dag, och mer och mer vardaglig spanska allt eftersom tiden gar. Det ar hart arbete, och mycket som snurrar i huvudet, men jag trivs fantastiskt bra och livet ar lugnt och harmoniskt och magiskt.  Seriously.


Jag hade nastan glomt bort hur mycket jag trivs med att vara for mig sjalv. Det ar underbart att cykla mellan havet och djungeln och lyssna pa musik och bara alska livet. Och om jag kanner for mer sallskap an traden och aporna och havsdoften sa ar vannerna egentligen inte langt bort. Ryan var har igar och vi spenderade en del tid tillsammans, and the always so wonderful Carlos kommer hit pa mandag och halsar pa. Dessutom ar hela staden sa sjukt social att man skaffar vanner bara man vandrar pa gatan.

Nu ar min tid snart slut. Sa en hastig hejdakram till er alla!
Ciao!

Det var inte nodvandigtvis sa att jag inte trodde pa alla som sa till mig att backpacking pa egen hand oppnar dina ogon, gor att du vaxer och lar dig sa otroligt mycket om dig sjalv. Tvartom, egentligen. Jag sag fram emot allt det dar och jag sag det som en utav anledningarna till att ge sig av. Men jag tror inte att jag riktigt forstod vad det innebar. Hur sant det var.


Jag och Ai snackar en del om vad det har livet gor med en. Visst, det ar aventyr och nya handelser i stort sett jamt, vilket sjalvklart bidrar till the awesomeness. Men runt allt det dar ar det tung packning, ingen annan an dig sjalv att vanda sig till om nasta steg, beslut som maste fattas, osakerhet, faror och forsiktighet, getting your hands dirty, kalla duschar och asikten att det som verkligen gor livet lyxigt ar nar man kommer till ett hostelkok som har en stekpanna med teflon eftersom det gor den 10 ganger lattare att diska.

En utav mina forsta dagar i Costa Rica spenderade jag, som jag namnt, med Nick i parken i San José. Vi pratade om the glamorous life of travellers och han summerade hans asikter med en ganska simpel mening: "It certainly humbles you." And it does. Det som tar det har livet till perfektion ar att osakerheten ar spanning, och den tunga packningen i 35 graders varme har du tillslut blivit sa van vid att du rycker pa axlarna (sa gott du kan - the backpack is pretty damn heavy) nar du inser att annu en local tico har gett dig helt fel vagbeskrivning, och du masta vandra 2 km till. Varfor? Cause this life is so humbling, och ditt perspektiv har, utan att du sjalv forstar det, andrats totalt. Inte for att du ser gatubarn och tanker "Shit, vad bra jag har det.", for arligt talat - en frisk och glad flicka uppvuxen i en grym familj i Sverige borde inte behova aka till andra sidan jorden for att forsta att livet ar mer an ok. Ditt perspektiv har andrats eftersom du finner dig sjalv i helt andra situtioner an du ar van vid. Visst, jag har sallan varit kand for att bry mig supermycket om mitt utseende, eller for att alska lyx i overflod - men trots det vill jag pasta att den senaste manaden har jag haft annu fler insikter om att livet handlar om sa mycket mer an... allt jag hittills levt med.

Och egentligen ville jag beratta. Skriva om exakt vilka insikter man fatt, och vad man lart sig om sig sjalv. For jag har orden i huvudet. Inget ar egentligen svarformulerat. Men det kanns mer ratt att inte gora det har inlagget till nagon upplaxning eller lektion om livet.

men jag kan inte annat an att kasta in ett fantastiskt citat fran en fantastisk film, som helt plotsligt dok upp i huvudet.

"The sea's only gifts are harsh blows, and occasionally the chance to feel strong. Now I don't know much about the sea, but I do know that that's the way it is here. And I also know how important it is in life not necessarily to be strong but to feel strong. To measure yourself at least once. To find yourself at least once in the most ancient of human conditions. Facing the blind death stone alone, with nothing to help you but your hands and your own head."