Nomadlivet.
Vilken vecka. Vilket liv, egentligen.
Det finns en del inuti mig som visar sig ofta. Den där delen som jag accepterat som mitt sätt att tänka, möjligtvis. Den som kommer naturligt. Delen jag pratar om är den som tycker om när saker är fixat. - När axlarna sjunker ner och man känner att nu, nu behöver jag inte oroa mig, inte stressa.
Veckan som gått (eller månaden, kanske?) har visat att det finns punkter inuti mig som blir berörda på ett lika positivt sätt när saker är lite galet. Lite ofokuserat. Osäkert, men spännande. Jag överdriver säkert, men dagen jag haft idag har gjort mig fantastiskt lycklig. Jag känner att jag brukar vara en relativt tacksam person, men ibland glömmer jag bort hur mycket bra saker som händer runt om mig.
--
Ett boende med Henrik har lagts på is ett tag (ständigt nya planer, right?) och i veckan som gått har jag ringt runt, kollat på nån lägenhet, skickat mail, och fått ett uns (definitivt inte mer, jag svär) panik över hur man jag ska leva. I onsdags insåg jag att jag måste ha en nödlösning, iaf augusti ut, och ringde Johan. Jag frågade om hans erbjudande att bo hos honom ett litet tag fortfarande fanns kvar och han svarade att deras bofellesskap får en ny hyresgäst i september, men tills dess finns det en soffa i ett rum, om jag behöver.
Den här dagen började med att mina föräldrar knackade på dörren i Bekkestua, och jag släpade mig upp (kom ifrån jobbet 05:00 på morgonen, så sådär jättemycket sömn blev det inte...) för att sätta igång en flytt. En massa saker packades in i en släpkärra för att tas hem till Alingsås (ska man vara nomad kan man inte ha för mycket att bära runt på) och kvar blev en bag med kläder, en datorväska och en stor påse med täcke, kudde och toalettartiklar. Jag övertalade mammut och papput att stanna i Oslo åtminstone in på kvällen, så vi kunde umgås på riktigt. Tog med dem till Druen och bjöd på en middag (man är vuxen när man bjuder sina föräldrar på en utekväll, damn it!) för att tacka för att de är världens finaste föräldrar och de mest hjälpsamma människor jag känner, och också för att kunna slappna av och tjöta bort några timmar med personer jag tycker så mycket om.
Just nu sitter jag i en soffa, som kommer fungera som en säng ett tag framåt i Johans lägenhet och är nöjd med livet. När jag kommer till Druen som gäst slås jag på ett helt annat sätt av hur fina människor jag arbetar med och hur glad jag är att jag stannar till hösten. När september börjar får vi se vad som sker. Det kanske blir någon annans soffa och något annat tillfälligt boende, och det är så lugnt. Nu är boendet osäkert och spontant och det enda jag är säker på är att jag är löjligt tacksam över hur fina människor jag är omgiven av.
<3
Det finns en del inuti mig som visar sig ofta. Den där delen som jag accepterat som mitt sätt att tänka, möjligtvis. Den som kommer naturligt. Delen jag pratar om är den som tycker om när saker är fixat. - När axlarna sjunker ner och man känner att nu, nu behöver jag inte oroa mig, inte stressa.
Veckan som gått (eller månaden, kanske?) har visat att det finns punkter inuti mig som blir berörda på ett lika positivt sätt när saker är lite galet. Lite ofokuserat. Osäkert, men spännande. Jag överdriver säkert, men dagen jag haft idag har gjort mig fantastiskt lycklig. Jag känner att jag brukar vara en relativt tacksam person, men ibland glömmer jag bort hur mycket bra saker som händer runt om mig.
--
Ett boende med Henrik har lagts på is ett tag (ständigt nya planer, right?) och i veckan som gått har jag ringt runt, kollat på nån lägenhet, skickat mail, och fått ett uns (definitivt inte mer, jag svär) panik över hur man jag ska leva. I onsdags insåg jag att jag måste ha en nödlösning, iaf augusti ut, och ringde Johan. Jag frågade om hans erbjudande att bo hos honom ett litet tag fortfarande fanns kvar och han svarade att deras bofellesskap får en ny hyresgäst i september, men tills dess finns det en soffa i ett rum, om jag behöver.
Den här dagen började med att mina föräldrar knackade på dörren i Bekkestua, och jag släpade mig upp (kom ifrån jobbet 05:00 på morgonen, så sådär jättemycket sömn blev det inte...) för att sätta igång en flytt. En massa saker packades in i en släpkärra för att tas hem till Alingsås (ska man vara nomad kan man inte ha för mycket att bära runt på) och kvar blev en bag med kläder, en datorväska och en stor påse med täcke, kudde och toalettartiklar. Jag övertalade mammut och papput att stanna i Oslo åtminstone in på kvällen, så vi kunde umgås på riktigt. Tog med dem till Druen och bjöd på en middag (man är vuxen när man bjuder sina föräldrar på en utekväll, damn it!) för att tacka för att de är världens finaste föräldrar och de mest hjälpsamma människor jag känner, och också för att kunna slappna av och tjöta bort några timmar med personer jag tycker så mycket om.
Just nu sitter jag i en soffa, som kommer fungera som en säng ett tag framåt i Johans lägenhet och är nöjd med livet. När jag kommer till Druen som gäst slås jag på ett helt annat sätt av hur fina människor jag arbetar med och hur glad jag är att jag stannar till hösten. När september börjar får vi se vad som sker. Det kanske blir någon annans soffa och något annat tillfälligt boende, och det är så lugnt. Nu är boendet osäkert och spontant och det enda jag är säker på är att jag är löjligt tacksam över hur fina människor jag är omgiven av.
<3
Kommentarer
Trackback
