Ok, jag vet inte riktigt vad som hände där. Alla dagarna bara sprang iväg. Jag har funderat på en värdig anledning till detta, men sanning är nog helt enkelt att jag inte känt mig pepp på att skriva något. Druendagarna rullar på och det börjar sakta med säkert slå mig att allt jag gör här i Oslo, gör jag snart för sista gången. Städar kylarna på söndagsstäden på Druen, går och handlar på Joker i hörnet, ser ut mot havet från 2a etaget på restaurangen... Det börjar verkligen närma sig slutet och en massa blandade känslor slåss om att få plats i mitt huvud. Vemod, saknad och separationsångest försöker samsas med obeskrivlig glädje, lugn och superframtidspepp. Framför allt annat tror jag dock jag känner mig nöjd. Det känns bra. Bra att jag kom hit för nio månader sedan, bra att Oslo blivit ett värdefullt kapitel i mitt liv och bra att det snart är över.

Jag försöker kolla med alla när deras sista arbetsdagar är, så jag inte missar nåt hejdå. Min första adjökram fick jag i förrgår av Jossan. Hon drar till Mauritius i dagarna, och i fredags var sista gången jag såg henne. En del Druenmänniskor åker iväg över jul och kommer inte tillbaka förrän nästa år, och dessa personer måste jag också hålla ett extra öga på, så att jag inte missar deras sista dagar. Och visst - många frågar om, försäkrar och tvingar mig att komma tillbaka till sommaren... och en del av mig vill väl hålla det casual och säga att det säkert blir så. Man ska dessutom aldrig säga aldrig, men jag tror verkligen inte det. Jag tror jag är färdig här. Även om jag inte tycker om farväl.


Ikväll ska jag hålla mig hemma så jag kan springa till Claes lite då och då. Han har gått och blivit dyngsjuk och jag fungerar som hans caretaker. Handlar åt honom, gör te och skär upp frukt. Det är supermysigt att känna sig behövd. Anyway, två lunchvakter till, sedan är det Alingsås igen. Awesome.

Ciao.