Dagarna går fort. Hidra var allt jag minns och mer än jag längtat efter. Fick ett smakprov på alla slags väder och lyckades genom en slump stanna en dag längre än jag tänkt mig. Hann med både ensamtid på klipporna, i strålande sol, underbara kvällar med föräldrarna, tacokväll på Våge med härliga släktingar, lyckade fisketurer, kvalitetstid med Andreas, badande, badanade i tång (en sysselsättning som inga stadsbor lyckats förstå ännu), massa läsning i grym bok, underbar Hidramat (mors berömda fisksoppa, stekt sej, kokade krabbor... yum, liksom) och allmän avkoppling.

Igår gick jag upp kl halv åtta, på Varan (that's what we call our little cottage). Sedan satte jag mig i en släktings bil (som hon ville få hem till Oslo. ibland är det bra, det här med körkort) och körde. Sex timmar senare var jag hemma i min lilla källarlägenhet, och några timmar efter det var det jobb och stängning. Stängningen var inte nådig. Jag har nog aldrig vart så trött under de sista timmarna som jag var igår (eller imorse). Dessutom blev den lång.
    Det finns en liten källardel till Druen, som delas av McDonalds, Åpen Bar och säkert lite andra ställen. Där är luften kvav och varm, och korridorerna leder till bl.a. soprum och glasåtervinningskontainrar. Needless to say så behöver man besöka dessa då och då under dagen och kvällen. Efter slitsamma timmar är inte det bästa man kan tänka sig att gå runt i någon slags oren atmosfär med sopkassar. Golvet är smutsigt och omgivningen är helt enkelt inte att föredra, alltid. 
     I swear to God, när jag gick ner med sopor och glaskross igår, när stängningen var i fullgång, hade jag gladeligen lagt mig ner på random golvyta och somnat.


Jag har börjat få klarhet över framtiden. Thank God för mina föräldrar, och deras råd.
  Men det tar vi någon annan gång, för jag ser mycket hellre på en boksida min sista halvtimma innan jag måste göra mig iordning, än en datorskärm.


Ciao.