Idag hade jag en rätt värdelös start på dagen. Den började en smula diffust. Även om morgonstund vanligtvis inte har något annat än morgonandedräkt i mun, för min del (dorky attempt to remake a saying.) så brukar jag vara klarare i huvudet när jag slår upp ögonen än jag var imorse. Något vibrerade tyst några decimeter ifrån mig. Väldigt hastigt for tankarna "Varför låter inte mitt alarm någonting?" och "Varför lyser min norge-mobil?" igenom skallen. Oh well, it dawned on me pretty quickly... Jag lyckades registrera klockslaget innan jag slängde mobilen mot örat för att väsa 'förlååt' med allt min morgonröst klarade av. 10:33. Jag började klockan 10. ouch. Anna Hovmästare sa i stort sett bara 'Upp och hoppa', och när jag kom till jobbet var det ingen fara på taket, thank God. Insåg dock med den här upplevelsen att jag har vuxit de senaste månaderna. En utav mina jobbigaste egenskaper, som jag iofs sällan delat med mig av men som funnits där nonetheless, har alltid varit att jag får extrema inre panikkänslor när något går fel. Det kanske går tillbaka till mvgbarnet jag var i högstadiet. The point is att jag allt som oftast vart väldigt duktig på att få ångest över när jag gör saker fel. Once again, denna lilla egenskap har jag försökt dölja så gott det gått (höhö, gott gått.), men den har vart en fruktansvärt sak att bära runt på (wow, vad jag lyckas med att få det här att låta som ett drogberoendebekännande [it's a word!] mer än nåt annat...). Att försova sig till en skoldag spelade aldrig någon roll. Där satte jag bara mig själv i knipa, om något, och saker som bara drabbar mig är lättare att deala med. Hur som helst. En sådan här sak hade, för några månader sen, fått mig att må illa på morgonen, med ångest och guilt och panik hela vägen till jobbet. Men idag, även om jag hade panik de första fem minutrarna och dåligt samvete tills jag kom till jobbet och upptäckte att saker var ok, så lyckades jag ändå vara lugn hela morgonen. Intalade mig själv att sådant händer och att hur jag än mår nu, så är det historia ikväll. Tänk att hela den här "jobba med sig själv - viljestyrka ger resultat"-grejen fortfarande fungerar. I knew my parents were right about something.

 Anyway, moving on. Jag ska inte låtsas som att jag inte vet om det, guys. The new Twilightmovie is out(!!!).
Now, I've never read, nor seen Twilight, and I don't intend to. Something that I did stumble upon (och jag kan faktiskt lova, även om ni inte tror mig, att det inte var genom 'twilight'-sökningar på youtube eller google.) was the following. Jag börjar med kaptitel två, för det är slightly better än det första. Det är ingen hemlighet att jag älskar engelsmän, sarkasm och mockery. Ladies and Gentlemen, I give you: Alex Day.