Den första kvällen på Hidra åt vi stekt sej med kokt potatis, majonäs, smält smör och spenat. Jag kände mig bekväm. Välkommen. Varm inombords. Mor och far hann äta upp sin mat innan jag ens hade ätit två tuggor - min mun gick i ett. Berättade om saker som hänt, tankar jag hade, förhoppningar, tvivel, folk jag saknade... Mamma hade givit mig strikta order om att inte prata för mycket med pappa i bilen, när han hämtade mig från busshållplatsen, och jag lyckades hålla mig relativt bra.
    "... men det jag mestadels ville prata med er om, är vad jag ska göra med min närmaste framtid." avslutade jag och tog en underbar tugga av fisk som var så färsk att den bara föll sönder mot gommen. Now don't get me wrong, jag vill inte ha någon annans tillåtelse eller åsikt om vad de tycker jag bör göra. Men mina föräldrar känner mig och det finns inget bättre än att få lite guidance av good ol'e mom and dad.
     We covered everything. Stanna i Oslo, men på ett annat ställe (en möjlighet som öppnade upp sig strax innan jag åkte iväg)? Söka vintersäsongjobb någon annanstans i Norge? Åka iväg till nåt helt nytt ställe? England? Komma hem?

Basically insåg jag följande, med deras hjälp:
   Att åka till Oslo var en plan. Något jag bara ville uppfylla. Leva själv, kasta mig över kanten, tjäna pengar, se vad som hände. Det har jag gjort nu. Och mina tankar trevade över till just konceptet framtiden. För i Oslo var tanken att leva ett tag för framtiden. Jobba sjukt mycket, helt enkelt. I'll be honest, jag är stolt över att jag lyckades med det i nästan 6 månader. Stolt över att jag fick ett jobb på Aker Brygge, stolt över att jag inte gav upp när saker gick emot mig. Och jag var väl medveten om mina anledningar. Skaffa en buffertekonomi, och ta hand om mig själv, basically.
   Nu har jag gjort det, och jag saknar min mor, min far, min älskade bror. LovisaLudvigIsabellaSannaOskarJonathanJennaochenmassaflermänniskor.
   Jag kan inte kasta mig ut i världen själv igen. Inte direkt. Inte nu. Både mor och far ställde mig frågan som jag själv ställt mig så många gånger: "Vad skulle göra dig lycklig just nu?" Av någon anledning kom svaret till mig vid middagsbordet på Varan, på Hidra. Vrider man huvudet smått åt vänster ser man den glittrande fjorden...
   Familiar Faces.
   Det skulle göra mig lycklig. Just nu. Just nu vill jag kunna träffa min bror när jag vill och diskutera böcker. Jag vill kunna komma hem till mina föräldrar och äta min fars berömda vitlökssås när jag vill. Jag vill kunna njuta av mina bästa vänners sällskap över en fika istället för över skype.

Vad gäller boende är inget säkert ännu. Vad gäller jobb är inget säkert heller.


Maybe surrounded by
A million people I
Still feel all alone
I just wanna go home
Oh I miss you, you know.