Standardinledningen i mitt bloggande nuförtiden är att dra till med ett ordentligt gäsp. Och varför bryta ett vinnande koncept?

Gäsp,
idag jobbade jag i nästan tolv timmar. Jobbade 4 timmars övertid. Åh, ni vill veta hur det gick till, för det är så intressant när jag skriver om mitt jobb?  - Ok, då.
Egentligen slutade jag klockan 18:00, and sure, man slutar aldrig den exakta tid man är schemalagd till, iom att det finns alltid saker att göras när man lämnat sin station, men vanligtvis ska supplering och mis en place börja göras när schemat tar slut, so to speak. Idag, however, stod jag i baren och var, som vanligt, tvungen att lämna min post där vid femtiden, när vinbaren (eller 1:a etaget, vad man nu vill kalla det) blev fullt med folk, och jag fick full station i stort sett. Inte jätteilla egentligen, nedervåningen är relativt liten, men det är sjukt förvirrande och jobbigt att ha både station och ansvar i baren. Oh well. Till slut kom Camilla för att ta över bargörat. Jag frågade henna om hon skulle ta golvet också (yeah, that's what we call downstairs, inside.) och hon sa att det lät väldigt omöjligt (jo, det är det också, trust me.) och att Johan skulle ta golv. 
    "Vart är Johan då?" började jag. "Vad är klockan? När ska han vara här egentligen?" Camilla såg på klockan och sa att han skulle vara här klockan sex... och att klockan var kvart över. Efter ett samtal till Johan från hovmästaren fick vi veta att han missat att han skulle jobba idag. Jag lider verkligen med känslan man får av ett sånt samtal. Ovärt att behöva släppa allt man gör och kasta sig in till jobbet. Hur som helst så frågade Anna om jag kunde ta golvet tills Johan kom, och det kunde jag såklart - men då skulle suppleringen få vänta. Så Johan kom tillslut, och efter en del om och men så började jag supplera massa massa. Detta tog brutalt lång tid, som det alltid gör när jag supplerar eftersom jag är löjligt noggrann. Till slut blev det dags att göra uppgöret och göra sig redo för att gå hem. Jag kände en hint av blodsockerfall, extrem hunger och trötthet när jag satte mig med bankningspåsen och min växelkassa. As I was counting and writing hörde jag vad som pågick ute i restaurangen (på 2:a etaget) där jag satt inne på kontoret. Det lät kaotiskt, och jag hörde kollegor använda ord som "panik" för att beskriva arbetsmiljön och jobbkänslan. När jag gick förbi Anna utanför kontoret sa jag att saker verkade vara smått röriga och erbjöd mig att stanna för att vara ryddhjälp och allmän springpojke åt människorna. Det fick jag gärna, so I did.

Mitt liv är sjukt intressant, jag vet.

Sanna och Oskar åkte idag, vilket kändes lite synd. Hade önskat lite mer ledighet och lite fler dagar med dem. Oh well. Imorn ska jag komma ihåg att kika på vaktschemat för juli och börja planera korta Hidra-turer. Emma sa att hon gärna ta över lite av mina tider, iom att hon inte jobbar så mycket, och jag jobbar jämt. Så jag kanske får ihop några dagars ledighet i rad. Då ska jag ta tåget till Sira, och leva på krabbor och klippor och havsluft på Hidra ett tag. Ge mig.

Fuck. Jag tänkte göra en ordentlig middag ikväll, men jag tror inte jag orkar det, come to think about it. Det får bli en ordentlig kvällsmat helt enkelt. Mycket mat, men simpelt. Yoghurt, ägg, bröd, gurka och tomat. Det kör vi på.

Och de senaste två veckorna har vart tuffa. Nu tror jag det kommer lite lättare tider, rent jobbmässigt. Färre stängningar, och lite kortare dagar.

Andas ut.