Åh, internet. Min saknade, efterlängtade skatt. I söndags bara slutade det fungera. Hårt liv. Min dator har ju krånglat en del den senaste tiden, och jag tänkte att det kanske var nåt jobbigt efterskalv. Far min föreslog att Eva the landlady kanske hade slagit av det. Och sanningen att säga så hade den tanken crossed my mind också. Men jag avvisade snabbt hans misstankar med min uppriktiga tro i att folk är smarta. För vem är så (dum) tankspridd att man stänger av det trådlösa internetet bara för att man reser bort en vecka, när man har en inneboende precis under sig?
    Tydligen så finns det sådana personer också. Norrmän, jag säger då det.
Men med Evas tillåtelse över sms smög jag upp till henne (och kände mig som en inbrottstjuv. det här med att snoka runt hos andra är inte min grej) och satte i alla kontakter som skulle sättas i. Thank God.

Igår var nog den hittills jobbigaste dagen på Druen, sen jag började. Alldeles för få människor jobbade, hela restaurangen var full, både på 1:a och 2:a etaget, stora sällskap gjorde att man knappt kom fram, och mitt i all så slutade varmkökets bongmaskin att fungera. Man tycker ju att de i varmköket borde bli misstänksamma när restaurangen är fullsatt, kallköket får en massa bongar och deras maskin bara slutar komma med matbeställningar. Men det tog ca en halvtimma innan kockarna kom på att de kanske skulle ringa upp till oss och fråga varför människor inte ville ha mat längre. Så vi löste problemet, men var en halvtimma efter, och alla satt i skiten, ganska rejält.

Två värda saker som hände dock (eller tre saker, och man räknar med att dagen faktiskt tog slut)!
     Ett sällskap på 8 gamla damer, som jag tog hand om, skulle (självklart) betala var för sig. Fick lite tid att prata lite med var och en (trevlig som jag är), och en utav dem tryckte på hur trevligt hon tyckte det var med att det jobbade så mycket svenskar här (inte första gången jag hör det). Så hon fortsatte med att berätta att (fastän hon var norsk) bodde i Sverige.
  - Ja, jag har bott i Sverige i snart tretton år. Jag bor i en liten stad som heter Alingsås.
The world is just not big enough =P
   Den andra värda saken som hände, hände at the peak of my stressighet, tyvärr. Men mitt i allt, när jag tittar upp, ser jag Annestine och Fredrik Jacobsen stå i trappan. Mor och son i familjen som är våra grannar på Hidra och våra vänner för livet sen jag var liten. Mitt hjärta hoppade bokstavligen till när jag såg dem, för det fick mig att inse att Hidra är på riktigt, och att livet är bra (seriöst). The sucky thing var att jag hade ingen tid att prata. Så jag lägger bara handen på Annestines axel och säger att jag är så ledsen men jag har verkligen ingen möjlighet att stanna upp i två sekunder, och springer vidare. Sedan hör jag Fredrik ropa efter mig att de kommer tillbaka en annan gång, när han vinkande går ner för trappan. Underbart att se dem. Sjukt ovärd tidpunkt dock. Synd.


Förövrigt så saknar jag folk.
Saknar Lovisa (det känns liksom i hjärtat att hon är längre bort nu).
Saknar Ludvig helt galet mycket.
Saknar Mike, men den saknaden stillas snart, tack och lov.
Saknar min kära bror extra mycket efter en timmas telefonsamtal igårkväll <3 
Saknar Sanna och den där avslappnande och lugna känslan man får av att vara med henne (she's like crack.)
Saknar Oskar och hur han får mig att skratta.
Saknar Jenna som jag knappt minns hur hon ser ut (och som säkert är 7 nyanser brunare nu) för det var så längesen.

Saknar att vara bland människor jag älskar, helt enkelt.

och nu saknar jag mat. måste äta innan jobbet.
ciao.