" I watch the night turn light blue
but it's not the same without you
Because it takes two to whisper quietly.
The silence isn't so bad
til I look at my hands and feel sad
cause the spaces between my fingers are right where yours fit perfectly. "

Egentligen hade det vart fint att citera hela låten. För texten är löjligt fin. Och sann, och rätt, och allt det där.

---

Idag när jag gick från jobbet svängde jag in på Joker och köpte massa mat. När jag kom hem satt Carro i sängen och såg hungrig ut, så jag bestämde mig för att betala tillbaka för alla gånger hon lagat mat åt mig. Strax efter jag börjat skära potatisen i klyftor kom Claes och Robin in genom dörren, och det blev otroligt livat i köket, då alla skulle mätta hungern med något. Det slutade med att vi satt runt bordet i vardagsrummet med tända ljus och åt middag tillsammans. Sen blev det den obligatoriska "dricka vin i Annas säng"-kvällen. Shit, vad jag kommer att sakna det här stället. Det är liv och rörelse på det där sättet som jag egentligen inte trodde att jag var så mycket för. Men det är inget kollektiv jag kliver in i varje dag. Det är ett hem. Min familj på Huitfeldts gate. Vemodigt ibland, to say the least.


För att fokusera på nuet, dock, så kommer Mattias hit imorgon! Det känns inte alls dumt, må jag si. Ska bli sjukt mysigt att träffa människan igen. Synd att man alltid måste vänta på frihelger för att kunna umgås med gamla godingar, men men.
Nu blir det nog sömn, faktiskt. Det är en dag imorgon, faktiskt. Fast den dagen är ingen arbetsdag, faktiskt. Då blir det A feast for crows nu, istället, faktiskt.