Igårkväll kändes det som att jag närmade mig något slags minibeslut om destination nästa år. Det började med en massa hemsidor och ännu mer beslutsångest, dock. Carro kom och satte sig och hon fick höra all min förvirring rörande beslutsamheten, och gav råd i den mån hon kunde. Det hjälpte, men jag kände ändå att jag saknade visheten som bara finns hos en förälder. Jag tror aldrig den känslan försvinner. Den där känslan som innebär att, vart man än är i livet och hur gammal man än hunnit bli, så vill man prata med mor eller far när man känner sig lite vilse. När jag hörde pappas röst på andra sidan luren insåg jag att det var ett tag sen vi hördes. Jag spenderade en kvart på att bara berätta om alla mina framtidstankar, följt av det obligatoriska "Hur är livet annars"-samtalet. Vi la på en halvtimma senare och jag kände mig mycket mer tillfreds med kvällen, och framtidsdimman hade lättat en smula. Kärlek till min underbara fader.

De där sömnproblemen som jag pratade om för några inlägg sedan försvann aldrig riktigt. Jag kan inte riktigt minnas sist jag sov en hel natt utan att vakna till. Inte heller minns jag senaste kvällen jag gick och la mig och kunde somna relativt snabbt. Igårkväll upptäckte jag dock att jag hade möjlighet att lägga mig tidigare än halv tre, och la mig och läste vid elvatiden. Det tog som vanligt ett tag för mig att slumra in, och jag sov som vanligt ganska dåligt, men det var trots allt en förbättring, och jag stod upp strax efter tio morgonen efter. - Score!


Hade en lång morgon och fortsatte på nätet, där jag slutat kvällen innan. Sedan bestämde jag mig för att jag skulle sluta gnälla över att jag saknade Chris och klättring (för jag gnäller om det ibland), och faktiskt göra nåt åt det. Brorsan råkar ju befinna sig i ett annat land, tyvärr, men klätterväggar ska finnas här också. Så jag letade upp Myrens Sportsenter på nätet och drog iväg och klättrade, lite randomly. Tekniken sitter väl kvar ganska relativt, men styrkan finns ju knappt. När jag väl kommit igång gick det dock bättre, och jag log i den bitande kylan på väg därifrån, en och en halv timma senare.


Ikväll är det Sandra som gäller. woho!