something that annoys me.
Oj, varför sprang helgen iväg och lämnade bloggen orörd i fyra dagar? Detta är frågor jag är övertygad om att ni frågat er själva alldeles för länge, även om ni uppenbarligen inte använde siffran 4 för att beskriva hur många dagar bloggen varit övergiven, eftersom den saknat uppdatering i fyra dagar, först idag.
Jag tänkte i vilket fall som helst strunta i att förklara vad som skett, då jag inte orkar. Det finns ingen dold depression i föregående mening, förövrigt - just so you know. Dock vill jag nämna att jag fastnat för en hög youtubevideos av David Mitchell, där han pratar om småsaker i vardagen som irriterar honom ( http://www.youtube.com/user/davidmitchellsoapbox ). Jag tror de flesta skulle hålla med om att jag är en relativt glad person, som sällan låter småsaker irritera mig, och när jag väl blir irriterad, blir jag mest irriterad på ett roat sätt. Dock händer det, och jag vill inte lämna er utanför the brilliance of my mind.
Turister. Inte turister från the States eller the UK, och egentligen inte heller från Belgien eller, by all means, Australien. 'Basically har du emot de som inte pratar engelska' - I hear you say. See, that's where you're wrong. Jag ska självklart inte förneka att jag blir en smula irriterad när någon inte kan uttala "sugar" och jag, for a brief second, tror att de pratar om pengar och talet 20, på norska - men that's basically it. Jag har generellt sett inget emot greker som snubblar fram på dåligt uttalade engelska ord, så länge de försöker. Där ligger problemet dock. As long as they bloody try. Det finns två typer av ickeengelsktalande turister som stör mig.
Den första typen är den som kliver in genom dörren på Druen, blir vänligt hälsad på av mig (eller någon annan, for that matter) och frågad om han ska spisa eller bara dricka något (på svenska/norska) - och möter detta genom att stirra på mig som en idiot. Om man la ihop alla gånger jag genomlidigt den där värdelöst onödiga tysnaden när en gäst blir uppenbart förvånad över att jag inte fördomsfullt antar att han inte pratar det lokala språket, skulle det forma en hel jävla vecka, I kid you not. Don't get me wrong, jag är inte arg över att han inte förstår min fråga, men hur svårt är det att direkt svara "Sorry, didn't get that. English?" - eller för all del, om de inte kan formulera sig så: "Three person. Food?" ? För vad förväntar de sig? En genomgång på alla europeiska språk där jag så småningom hamnar på "Voulez-vous manger quelque chose ou juste une boisson?", då de oproblematiskt kan replikera "Deux personnes pour le dîner, je vous prie." - No, that's not gonna happen. Och jag tänker aldrig anta en gäst inte kan prata norska innan jag hör honom eller henner prata. Det får de informera mig om, utan att låta tystnaden tala - because, quite frankly, It Can't.
Den andra typen är värre dock. För där kommer liksom ilska in i bilden. Inte alltid, självklart. Men God Knows hur många gånger en tysk kommit fram till baren och frågat mig saker på tyska. Naturally svarar jag direkt på engelska att jag inte förstår vad han säger. Detta tycks dock inte vara ett godtagbart svar för herr Tysk. Herr Tysk insisterar på att fråga samma sak på tyska - vi ska inte överse det faktum att han är vänlig nog att säga det långsammare. Olyckligt nog hjälper det inte, då jag uppenbarligen inte kan ett ord av det språk han anser att alla bartendrar i Norden ska kunna flytande. Professionell som jag är ber jag om ursäkt för att jag inte kan svara honom (även om jag självklart vet att han inte uppfattar min ursäkt) och ser mig om i gruppen (dessa människor kommer ofta i grupp) med den desperata frågan på läpparna: "English, anyone?". Herr Tysk visar mig hur irriterad han är på att jag slösar energi på att kräva någon som pratar det internationella språket som i stort sett alla civiliserade människor lärt sig och använder around the globe, när den energin kunde spenderats på värdefulla kurser på landsbyggden utanför Hamburg, inför sådana här viktiga möten. För några dagar sedan fick jag till och med höra någon säga till mig (efter många "I'm sorry?"'s från min sida) att "Learn German!". Och ja, detta sas faktiskt på engelska, så jag antar att jag får vara glad att de lärt sig att uppmana människor till att lära sig deras språk, på ett språk som alla förstår.
over and out.
Jag tänkte i vilket fall som helst strunta i att förklara vad som skett, då jag inte orkar. Det finns ingen dold depression i föregående mening, förövrigt - just so you know. Dock vill jag nämna att jag fastnat för en hög youtubevideos av David Mitchell, där han pratar om småsaker i vardagen som irriterar honom ( http://www.youtube.com/user/davidmitchellsoapbox ). Jag tror de flesta skulle hålla med om att jag är en relativt glad person, som sällan låter småsaker irritera mig, och när jag väl blir irriterad, blir jag mest irriterad på ett roat sätt. Dock händer det, och jag vill inte lämna er utanför the brilliance of my mind.
Turister. Inte turister från the States eller the UK, och egentligen inte heller från Belgien eller, by all means, Australien. 'Basically har du emot de som inte pratar engelska' - I hear you say. See, that's where you're wrong. Jag ska självklart inte förneka att jag blir en smula irriterad när någon inte kan uttala "sugar" och jag, for a brief second, tror att de pratar om pengar och talet 20, på norska - men that's basically it. Jag har generellt sett inget emot greker som snubblar fram på dåligt uttalade engelska ord, så länge de försöker. Där ligger problemet dock. As long as they bloody try. Det finns två typer av ickeengelsktalande turister som stör mig.
Den första typen är den som kliver in genom dörren på Druen, blir vänligt hälsad på av mig (eller någon annan, for that matter) och frågad om han ska spisa eller bara dricka något (på svenska/norska) - och möter detta genom att stirra på mig som en idiot. Om man la ihop alla gånger jag genomlidigt den där värdelöst onödiga tysnaden när en gäst blir uppenbart förvånad över att jag inte fördomsfullt antar att han inte pratar det lokala språket, skulle det forma en hel jävla vecka, I kid you not. Don't get me wrong, jag är inte arg över att han inte förstår min fråga, men hur svårt är det att direkt svara "Sorry, didn't get that. English?" - eller för all del, om de inte kan formulera sig så: "Three person. Food?" ? För vad förväntar de sig? En genomgång på alla europeiska språk där jag så småningom hamnar på "Voulez-vous manger quelque chose ou juste une boisson?", då de oproblematiskt kan replikera "Deux personnes pour le dîner, je vous prie." - No, that's not gonna happen. Och jag tänker aldrig anta en gäst inte kan prata norska innan jag hör honom eller henner prata. Det får de informera mig om, utan att låta tystnaden tala - because, quite frankly, It Can't.
Den andra typen är värre dock. För där kommer liksom ilska in i bilden. Inte alltid, självklart. Men God Knows hur många gånger en tysk kommit fram till baren och frågat mig saker på tyska. Naturally svarar jag direkt på engelska att jag inte förstår vad han säger. Detta tycks dock inte vara ett godtagbart svar för herr Tysk. Herr Tysk insisterar på att fråga samma sak på tyska - vi ska inte överse det faktum att han är vänlig nog att säga det långsammare. Olyckligt nog hjälper det inte, då jag uppenbarligen inte kan ett ord av det språk han anser att alla bartendrar i Norden ska kunna flytande. Professionell som jag är ber jag om ursäkt för att jag inte kan svara honom (även om jag självklart vet att han inte uppfattar min ursäkt) och ser mig om i gruppen (dessa människor kommer ofta i grupp) med den desperata frågan på läpparna: "English, anyone?". Herr Tysk visar mig hur irriterad han är på att jag slösar energi på att kräva någon som pratar det internationella språket som i stort sett alla civiliserade människor lärt sig och använder around the globe, när den energin kunde spenderats på värdefulla kurser på landsbyggden utanför Hamburg, inför sådana här viktiga möten. För några dagar sedan fick jag till och med höra någon säga till mig (efter många "I'm sorry?"'s från min sida) att "Learn German!". Och ja, detta sas faktiskt på engelska, så jag antar att jag får vara glad att de lärt sig att uppmana människor till att lära sig deras språk, på ett språk som alla förstår.
over and out.
Kommentarer
Trackback
