En del av mig vill säga att det gick alldeles för snabbt. Det gjorde det iofs, men jag kan inte säga att tiden flög iväg. Vi hann med så mycket på två veckor. Träffade så mycket underbart folk, gjorde det avslappnade livet till en vana, med inslag av äventyr här och där. Och alltid varandra.

Sitter på bussterminalen i Stockholm med Lovisa och försöker slå ihjäl tid genom att surfa runt. Det är minst sagt ett desperat försök, för efter att jag har kollat mail och facebook så har jag väldigt begränsade ärenden kvar på the world wide web. Vill bara att tiden ska gå.

Jag vet att nästan låter deppig. Det är mest trötthet dock, och jag antar att glädjen och euforin över de senaste två veckorna inte har hunnit ikapp deppen över att komma hem till ett kallt Sverige. Hade jag vart piggare hade nog glädjen hunnit ifatt betydligt snabbare. Varje blinkning blir två sekunders blundande. 4 timmar sedan vi landade. 4 timmar to go, innan ett x2000 tar oss till Göteborg.


Bilder och sånt hamnar såklart på facebook snart. Ska försöka narrow it down från 640 bilder till ett relativt intressant album, I guess.
   Men det jag främst tar med mig, framför värmen, havet, stränderna, båtturer, grymma utekvällar, grekisk dans, vyerna av underjordiska grottor och sjöar som takes your breath away, god mat och tusen andra upplevelse - är en speciell känsla... precis ovanför andraplatsen (som går till alla nya vänskapsband man knutit) hamnar det bästa med hela resan.
   Två veckor med min allra bästa vän. Den jag skrattar med tills jag gråter och kan gråta med tills jag skrattar igen. Ingen person utvecklar mig på samma sätt. Ingen förstår mig som hon gör.

Jag kommer antagligen skriva mycket om resan till Kefalonia det närmaste, men det som finns kvar i mig när tröttheten basically tagit övertaget, är detta:
Lovisa Jennervall är världens bästa person.