"Men du hade ju sett fram så mycket emot din lediga dag."
     Det enda som skiljer min säng från vardagsrummet är - som bekant - en skärm, och Carro hade hört telefonsamtalet med David.
"Äh..." svarade jag, och sträckte ut mig i sängen. "Det är gött att känna att man lever."

Jag vet inte riktigt vad jag menar med det, för att jobba hela tiden är la knappast ett liv man vill kännnas vid? Hur som helst så hoppade jag över min lediga dag idag. Det här med att det inte är panikmånga arbetstimmar längre... - Jag tror jag tar tillbaka det tills vidare. Nånstans tycker jag att jag borde känna mig brutalt mer sliten än vad jag är. Visst, jag får ett släng av illamående av och till, och ibland vill jag inte gå upp ur sängen, men med tanke på hur många timmar jag faktiskt spenderar på jobbet nuförtiden så är jag förvånansvärt pigg och glad. Det finns en möjlighet att jag fortfarande lever på Greklandresan. Hoppas att det håller i sig ett tag till.

Största delen av uteserveringen togs in i tisdags, vilket är ett Hallelujahmoment för oss alla! Färre jobbiga kaffegäster, färre grejer att ta ut och in vid öppning och stängning, och Druens vinbar fylls på kvällarna av folk som dricker mysiga höströdviner och äter ost. Vi kanske närmar oss anledningen till att jag inte känner mig utsliten. Jobbet är kos nuförtiden. Mycket att göra - visst, men goa gäster och en mysfaktor som faktiskt lyckas beröra mig.


Men nu behöver jag nog sova. Herregud, Söyland.