Jag tog verkligen inte tillrackligt med bilder i Tayrona National Park, men vem orkar ta med sig en kamera pa alla vandringar genom skog och land? Underbart vackert, dock. Mental pictures of every corner. Once again, though: Den dar kanslan av att vara van vid att se apor klattra nagra meter ifran dig (cause they did) ar sa sorglig. Jag har traffat en del personer som varit ute och rest i aratal. For nagra manader sedan hade jag nog tyckt att det lat som det ultimata livet. Aventyr och upptackter varje dag - awesome. But the sweet ain't never as sweet without the sour, and I need to mix things up. Jag har inte riktigt tankt pa det har forut, men ett liv i slentrian (som jag alltid vetat att jag vart emot) fungerar at bada hall. I alla fall nar det galler mitt liv. Allt ar, som bekant, relativt, och ett aventyr for mig just nu ar inte langre att dyka runt bland fargglada fiskar, eller att hoppa i en gyttjevulkan med nya mannsikor du precis traffat. Det ar vardag. En underbar vardag, definitivt. Men fortfarande en vardag. Jag kan inte saga att jag ar uttrakad, men jag kanner mig inte sa pepp pa att vanta pa den kanslan, och sen aka hem. Jag vill lamna saker nar de fortfarande ar riktigt bra, med kanslan att so much is left undone - med kanslan att jag kommer langta tillbaka.