Man, oh man. Surfing ar mitt kall, tror jag. Stallde mig upp pa forta forsoket - applader tack.

Forutom en awesome surflesson tillsammans med Chris och Ai (tva timmars slutkorande i vagorna. lovely!) sa var egentligen inte Tamarindo sa javla magiskt. Sa sjukt turistiskt, inte minst pa vart hostel. Tva natter rackte gott och val. Den sista dagen hoppade vi dock pa en buss till Playa Conchal och stannade hela dagen. Bilder kommer pa facebook... nangang. Otroligt vackert att se pa en solnedgang pa en tyst strand med snackskal overallt, med varma vindar omkring en.

Idag har vart en lang dag. Chris stack fran Tamarindo runt 03:00 imorse, och vi sa vara viskande farval for den har gangen. Ai och jag gick upp ca 2 timmar senare for hastig frukost foljt av nagra timmar pa nagra lokalbussar mot Nicoya. Sjukt speciellt att anlanda till den har delen av Costa Rica. Ingen, och jag menar ingen, snackar engelska. Det ar sa langt ifran turistigt det kan vara och vi knagglar oss fram sa gott vi kan. Vi kom hit av en anledning (for sa manga andra anledningar finns inte - forutom the awesomeness av en akta Costa Rican town) - caving. Det finns en underjordisk grotta utanfor staden som vi kande for att kolla in (so we did) med kalksten, stalkmiter och stalaktiter sa tatt att man fick gora sig sa smal man bara kunde ibland for att ta sig fram. Sjukt haftigt. Dock maste jag nastan saga att vandringen till grottan var hojdpunkten. Vi tog en taxi ut till kontoret, for att sedan ge oss in i den forsta torra skogen vi sett i Costa Rica. I en och en halv timme vandrade vi helt ensamma i brannande hetta och, pa sina stallen, ganska hard terrang. Utmattande, ja,

men efter alla enorma odlor som sprang omkring stigarna, the whitefaced capuchin monkeys and the howler monkeys i traden (heaps of them - oh yes!) sa glomde vi totalt bort varmen, vattenbristen och trottheten. Brölapor (bara sa att ni ska forsta att de inte kallas "brolapor"), eller howler mokeys, hade vi hort mycket om. Trots det kunde man inte annat an bli chockad over de otroliga ljuden som kommer fran sa sma halsar. Nanstans i kroppen sager en instinkt till en att inte ga narmare, iom att det definitivt finns en jaguar eller tva langre fram pa vagen. Helt otroligt haftigt. Troligtvis min favoritvandring hittills (aven om det ar sjukt svart att sla en del utav dem). Jag kande mig levande. Och i harmoni med allt liv runt omkring oss. Fantastiskt.


Totalt utmattade kom vi tillslut tillbaka till staden, kastade i oss den godaste pizzan jag atit i hela mitt liv (mojligvis med en sadan titel endast av den anledning att jag inte atit pa tolv timmar, utan vandrat och klattrat storre delen av tiden istallet), och satte oss ner pa ett internetstalle for att smalta maten och gora oss redo for att forsoka samtala pa spanska med nagon i lokalbefolkningen om hur man lattast tar sig till Montezuma eller Santa Teresa. More surf, here we come - forhoppningsvis.


En utmattad men lycklig Anna halsar till er alla. Ciao!