Jag insag att det basta botemedlet mot hemlangtan ar att inte hanga kvar for lange pa ett och samma stalle. Bast att kasta sig ivag igen. So I did. Vaknade igarmorse och madde battre, men kande att jag upplevt Puerto Viejo nu. Cyklade ivag till busstationen och kopte en biljett till gransen, hade en timma att ata, packa och saga hejda till folk och fann mig sjalv pa bussen sadar valdigt spontant, ett litet tag senare. Har jag berattat att jag hittade min substitut iPod for en vecka sen, forresten? Den gamla, som stanger av sig och knastrar ibland, med 10ggr farre latar... men det ar musik. Och det gor alla resor underbara. Upptackte mig sjalv med att stormle hela vagen till Panama. Jag var pavag igen, och aventyrslusten var dar igen. Hallelujah!

Bocas del Toro igen, och battre vader! Massa nytt folk som vanligt, och vi drar till the Starfish Beach om en timma, ungefar. Hade egentligen velat ta nagra extra minuter och beratta om alla harliga personligheter man moter, for det finns sa mycket olika. Men jag har inte riktigt tid.

Summan av kardemumman ar dock att jag mar bra igen. Jag ar pavag, och jag kanner mig levande. Och jag minns varfor jag alskar det har livet. Thank God att minnet kom tillbaka.

Ciao!