Sa, for er som missat statusuppdateringen pa facebook, eller for er som vill veta mer. This is what happened.

Jag hade vart pa stranden i flera timmar. Att vara dar sjalv, med en ryggsack med vardesaker, ar sjalvklart en smula riskfyllt. Men jag lag nara vattnet, och de gangerna hettan blev for extrem och jag gick ner for att ta mig ett dopp, lamnade jag aldrig min ryggsack med blicken. Och varje gang nagan kom i narheten vandrade jag upp igen, och allt kandes sa sakert som det brukar gora. Sa jag lag och renskrev min spanskalaxa. iPoden spelade Herbie Hancock, solen brande pa ryggen och jag kande att jag borjade forsta skillnaden pa 'the different pasts', los pasados diferentes. Livet var bra. Helt plotsligt, sa hastigt att jag hade svart att forsta vad som hande och varfor musiken slutade, springer en unge, runt 13 ar, ivag fran min filt. Det tog en halv sekund innan insikten om varfor han sprang nadde min fokuserade hjarna.
"HEY!" skrek jag, och kastade mig upp. "HEEY!" Ungen var sjukt snabb, men efter femton sekunders springande kande jag att jag kanske skulle kunna knappa in pa honom. Och jag hade foljt honom till varldens ande, believe you me, om jag inte insett att jag lamnat min ryggsack pa stranden. Battre att vara saker pa att fa behalla planboken, och nyklarna till bade cykeln och huset, an att riskera att forlora allt. Sa jag saktade ner, trots att allt i min kropp sa att mig att fortsatta jaga min karaste agodel. All musik, alla foton. Insikten slog mig hart, jag kan inte forneka det. Borta for alltid. Men innan nagan annan kansla hann ta tag i mig, trangde sig en tanke fram i mitt huvud. "Det ar bara en sak. Det ar bara ett foremal, och allt ar ersattningsbart."

Jag gick tillbaka mot stranden (vi hade sprungit ut pa vagen), nar en bil tutade pa mig. En kvinna steg ur bilen nar den stannat och sa med amerikansk dialekt:
"Did that kid steal anything from you?"
"Yeah...", ropade jag tillbaka.
"Do you wanna ride around to look for him?"
Hjalpsamma manniskor. Det kanns fint. Jag forklarade att jag var tvungen att springa tillbaka till min ryggsack. Hon nickade och klev in i bilen och sa att hon skulle se om hon kunde hitta nat. Jag gick tillbaka till min lilla plats pa stranden och ett par i 30arsaldern gick fram till mig. Det fragade samma sak, och jag forklarade vad som hant. Deras ansiktsuttryck gav mig all deras sympati, men av nagon anledning kom tanken igen, och jag horde mig sjalv saga: "It's fine. It's just a thing. Could have been worse. At least I'm ok."
En bil korde ut pa stranden, och den amerikanska kvinnan steg ut igen. The four of us pratade en stund, och kvinnan fran bilen forklarade med ilska att hon och hennes man bodde har omkring och att de tydligen blev modigare och modigare.
"Well, I'll be around, if you see anything," forklarade jag med ett leende. "But I'm sure he's a good kid deep down." De sag pa mig som om jag var en smula konstig, och kvinnan uttryckte an en gang hur trott hon var pa tjuvarna haromkring. Jag tackade sa mycket for deras hjalpsamhet, och borjade packa ihop mina grejer.

Cykelvagen hem var lang och tankfylld. En stor del av mig ville bli forbannad, en annan stor del av mig ville borja grata. Men jag lat ingen utav dem segra. Det ar bara ett foremal. Seriously. Och har har vi ju ett val. Antingen later vi honom stjala bade iPoden och gladjen. Eller sa far han noja sig med iPoden. Och jag valjer det senare alternativet.

Fuck you, materialism, you won't get me.

¡Hasta luego!