Jag har upptäckt att min skrivare fungerar. Who'd have known? Vanligtvis när jag sätter mig med något som jag inte använt ännu (sen jag flyttade hit) som har elektronik i sig, brukar saker bara... inte funka. Och jag minns vagt att pappa sa nåt om att den inte gjorde exakt som den skulle när han installerade den. Tackvare detta såg jag framför mig extrem frustration efter att ha suttit med det i en halvtimma, och sedan ett beslut om att skriva ut skiten på jobbet. Men nu sitter jag här med min biljett till Flekkefjord framför mig. 16e juli - 19e juli, Hidra, here I come.



"and wherever I wander, the one thing I've learned
is to here I will always, always return."




- Man, you really love nature, don't you?
- You just... have no idea.

Jag är inte ständigt trött nuförtiden, vilket känns rätt fint. Ludvig åkte hem igårförmiddag efter knappt 5 underbara dagar. Sightseeing, gayklubbar, middag, skratt, massa vin tre kvällar i rad (partying it up, liksom.) och basically a whole lot of catching up. Tror hela hans vistelse gav mig supermycket extra energi - vilket jag kommer att behöva till arbetet framöver för hans vistelse har fan kostat mig skjortan! (to clarify: Ludvig tvingar inte av mig pengar eller nåt. Jag blir bara en big spender i hans umgänge.)

Igår bytte jag till mig en stängningsvakt (för jag är snäll.) och såg framför mig en relativt seg söndag. Söndagar brukar vara sjukt lugna, regardless of weather, så jag var förberedd på lite lunkande mellan gästerna och dålig dricks. Little did I know att mina förväntningar var grovt underskattade. Jag har aldrig sett en tommare restaurang och när klockan segat sig fram till halv elva, då alla andra naturligtvis blivit hemskickade, funderade jag och Alex högt på vad fan vi skulle syssla med i fem timmar framåt. Vi försökte hålla modet uppe, dock. Lyckligtvis jobbade några av mina favoritkockar sent, så jag spenderade över hälften av tiden inne i köket och underhöll mig bäst jag kunde. Inte helt fel, now that I think about it.

För en kvart sen sa Heidi på andra sidan luren att jag inte behövde jobba idag. Lite ovärt. För visst, jag sov inte supermånga timmar inatt, men räknar jag den här dagen så har jag haft fyra lediga dagar den senaste veckan. That's just too much unexpected luxury for one person! Men jag tänkte faktiskt försöka vara lite huslig idag. Fylla upp kylskåpet, tvätta en massa, diska och städa och organisera. Ser faktiskt lite smått fram emot att vara produktiv. En annan impulsiv tanke jag fick var att springa bort till en frisersalong som jag åker förbi varje dag på väg till jobbet. Efter ca 7 blonderingar på en helg för en månad sen, och en åttonde nu när Ludde var här (ja, jag vet. jag borde bry mig mer om mitt stackars hår.) så ser mina toppar ut som attackerade ormbunkar. Oh well, vi får se vad jag hinner med.


Dagens låt:
Restless - Alison Krauss
"There's a restless feeling in my bones and I know,
That at times, it just won't go away."



Ormbunkehår.
(and don't ask about the yellow nails. Ludvigs idé, och jag har inget nagelborttagningsmedelgrejs hemma.)

Vädret är ridiculously underbart. Min underbara, älskade Ludvig är här och jag har fri två dagar i rad (!!). Kan livet vara mycket bättre?





London för tre år sedan.
(Ludde vill påpeka att han är definitivt snyggare nu...och att han har växt... nej vuxit... växt är en planta!!)

<3

Idag jobbade jag bara i sju timmar. Lyx på hög nivå, kallar vi det. Igår var jag ute med Linnea och Erika. Gick först till Delicatessen och drack de godaste mojitos jag någonsin druckit, följt av en massa tapas med en flaska Terras Gauda till bords. När alla tapas var uppätna, dessertern slukad, vinet slut och samtalsämnena gick från resor, jobb och förflutet till vart drar vi efter detta? fick vi sällskap av en gammal Druenarbetare. Jag kände mig liten, som jag i stort sett gjort konstant sen jag flyttade hit ^^ (förvånade ännu en kollega idag med att säga att jag bara var tjugo, och Linnea upprepade flera gånger för mig igår, and I quote, att Anna Söyland är "den minsta människan jag nånsin sett på en restaurang!") även om jag antar att folks förvåning innebär att jag verkar vara äldre - vilket är bra, right? Hur som helst, Sandra den gamla Druenarbetaren tog med oss till övervåningen på People's. Ett stort breakdancegäng hade precis haft två dagar av tävling och avslutade detta med att abbonera nämnd övervåning och ha stor fest. Kan inte säga annat än att det var sjukt nice, och att Lovisa hade älskat det (jag börjar förstå hennes förkärlek till dansare).

Underbar kväll, mindre kul morgon. Som en Söyländare (I say this, då min bror blivit välsignad med samma gåva) så blir jag aldrig bakfull, men att känna sig totalt schleten när man vaknar och åtta timmar framåt är egentligen inte heller kul. Tur att det var söndag - jag ägnade mig åt söndagsstädning hela dagen och tog saker i min egen takt (vem kunde tro att jag en dag skulle tycka att städning var att föredra, framför nåt annat?).

Idag hade vi dessutom en prövovakt (det betyder provjobbare, för er som är lite långsamma). Inte för att det finns någon spektakulärt i det - det har vi ofta - men this kid provjobbade för en anställning som plassör (så stavas det på norska, don't judge me.). Inget konstigt i det heller, sure. Vi har haft en del sådana det senaste, för sommaren kommer tydligen bli ännu stressigare (deep breath.), men han som provjobbade idag hade oturen (eller glädjen, who knows?) att få provjobba när Hampus jobbade. Vi andra hade nog bara väldigt kul åt att se vår prövplassör gå lite trevande bort mot grannbaren, då Hampus bett honom att hämta en "sockerlagsblandare" därifrån.

"Och se till att du säger 'Ett, två, tre' också. Det är min kod till att kunna låna saker därifrån, och den är viktig att uppge."

Stackars pojke, men det var gjort helt med kärlek, jag svär. Och det gjorde den annars långsamma dagen till något som fick mig att bryta ihop lite smått bakom baren (samtidigt som jag allvarlig försökte förklara för Hampus och Claes hur elakt det var! - don't think they took me seriously, though).


over and out.

Standardinledningen i mitt bloggande nuförtiden är att dra till med ett ordentligt gäsp. Och varför bryta ett vinnande koncept?

Gäsp,
idag jobbade jag i nästan tolv timmar. Jobbade 4 timmars övertid. Åh, ni vill veta hur det gick till, för det är så intressant när jag skriver om mitt jobb?  - Ok, då.
Egentligen slutade jag klockan 18:00, and sure, man slutar aldrig den exakta tid man är schemalagd till, iom att det finns alltid saker att göras när man lämnat sin station, men vanligtvis ska supplering och mis en place börja göras när schemat tar slut, so to speak. Idag, however, stod jag i baren och var, som vanligt, tvungen att lämna min post där vid femtiden, när vinbaren (eller 1:a etaget, vad man nu vill kalla det) blev fullt med folk, och jag fick full station i stort sett. Inte jätteilla egentligen, nedervåningen är relativt liten, men det är sjukt förvirrande och jobbigt att ha både station och ansvar i baren. Oh well. Till slut kom Camilla för att ta över bargörat. Jag frågade henna om hon skulle ta golvet också (yeah, that's what we call downstairs, inside.) och hon sa att det lät väldigt omöjligt (jo, det är det också, trust me.) och att Johan skulle ta golv. 
    "Vart är Johan då?" började jag. "Vad är klockan? När ska han vara här egentligen?" Camilla såg på klockan och sa att han skulle vara här klockan sex... och att klockan var kvart över. Efter ett samtal till Johan från hovmästaren fick vi veta att han missat att han skulle jobba idag. Jag lider verkligen med känslan man får av ett sånt samtal. Ovärt att behöva släppa allt man gör och kasta sig in till jobbet. Hur som helst så frågade Anna om jag kunde ta golvet tills Johan kom, och det kunde jag såklart - men då skulle suppleringen få vänta. Så Johan kom tillslut, och efter en del om och men så började jag supplera massa massa. Detta tog brutalt lång tid, som det alltid gör när jag supplerar eftersom jag är löjligt noggrann. Till slut blev det dags att göra uppgöret och göra sig redo för att gå hem. Jag kände en hint av blodsockerfall, extrem hunger och trötthet när jag satte mig med bankningspåsen och min växelkassa. As I was counting and writing hörde jag vad som pågick ute i restaurangen (på 2:a etaget) där jag satt inne på kontoret. Det lät kaotiskt, och jag hörde kollegor använda ord som "panik" för att beskriva arbetsmiljön och jobbkänslan. När jag gick förbi Anna utanför kontoret sa jag att saker verkade vara smått röriga och erbjöd mig att stanna för att vara ryddhjälp och allmän springpojke åt människorna. Det fick jag gärna, so I did.

Mitt liv är sjukt intressant, jag vet.

Sanna och Oskar åkte idag, vilket kändes lite synd. Hade önskat lite mer ledighet och lite fler dagar med dem. Oh well. Imorn ska jag komma ihåg att kika på vaktschemat för juli och börja planera korta Hidra-turer. Emma sa att hon gärna ta över lite av mina tider, iom att hon inte jobbar så mycket, och jag jobbar jämt. Så jag kanske får ihop några dagars ledighet i rad. Då ska jag ta tåget till Sira, och leva på krabbor och klippor och havsluft på Hidra ett tag. Ge mig.

Fuck. Jag tänkte göra en ordentlig middag ikväll, men jag tror inte jag orkar det, come to think about it. Det får bli en ordentlig kvällsmat helt enkelt. Mycket mat, men simpelt. Yoghurt, ägg, bröd, gurka och tomat. Det kör vi på.

Och de senaste två veckorna har vart tuffa. Nu tror jag det kommer lite lättare tider, rent jobbmässigt. Färre stängningar, och lite kortare dagar.

Andas ut.

Egentligen ingen tid att skriva, som vanligt. Tre stängningar rad. Two more to go. Gäsp på den.

Men Oskar och Sanna kommer hit på tisdag och det är jävligt värt att uppmärksammas. Det blir underbart med lite liv i lägenheten <3 (och någon måste ju dricka upp allt vin som bara står här hemma.) miss you guys.

Saknar Alingsås och Göteborg ibland. Saknar Hidra allra mest. Vi röstar för några dagars ledighet i juli för äkta sommarkänsla. Pratade förövrigt med Andreas häromdagen, makes me miss Hidra even more.

Men det är värt.

Och vad hände med vädret? Spöregn hela dagen tycker vi inte om alls.

Ibland är jobbet lite kaotiskt. Man känner att man lever, to say the least. Lovisa åkte hem för tidigt, i vilket fall som helst. Screw hennes hälsa. Hon och Mike hade haft så mycket att prata om. I och för sig så hade det vart för tidigt när hon än åkte. oh well.


Känner att mina ord bara är fantastiskt flummiga och ointressanta. Jag ber om ursäkt. Min trötthet och min hunger kommer bara i vägen. Jag klagar inte, don't get me wrong. Fick min lön för maj igår och tröttheten känns rätt värd när jag läser min löneslipp. Speciellt med tanke på att jag dessutom har en låda med var dags dricks som växer mer än den krymper. And I'm not boasting, fråga Lovisa - Jag uttrycker endast ljusglimten i ständigt jobbande. Fast det finns flera ljusglimtar än pengar. Mina kollegor är fina människor och jag vill ha fler personalfester.

Men gäsp, vad tråkig jag är. Det var verkligen inte meningen. Det blir till att laga lite pastamiddag, varva ner med "A Game of Thrones" i mjukisbyxor. Ah, så här spenderar jag min fredagkväll. And I love it.


Dagens låt:
5 Years Time - Noah and the Whale
"Oh, well, I'll look at you and say: “It's the happiest that I've ever been,”
and I'll say: 'I no longer feel I have to be James Dean'.
And she'll say: 'Yeah well, I feel, oh, pretty happy too
and I'm always pretty happy when I'm just kicking back with you'."


<3

Igår slutade jag vid fyra. Kom i säng 04:30. Idag börjar jag tio. Gick upp kl 8. Nu är det jobb i åtta timmar.


Då drar jag väl igen då...



gäsp.

Tänkte bara säga att jag inte är död. Min far ringde mig i förrgår och frågade varför det var så tyst om mig, och det simpla och relativt tråkiga svaret är att jag inte har någon tid. Jag jobbar typ hela tiden och när jag inte gör det så vill jag umgås med bra folk (hade personalfest i söndags. time of my life! och lovisa är här nu <3 kärlek på det.) eller ta det lugnt, läsa, försöka hinna tvätta, etc. 

Men livet är väldans bra. Jobbar både bar och servis nu vilket är trevligt för plånboken. I både fredags och lördags hade jag över 1600 kronor i dricks när kvällen var slut (även om 560spänn av det gick bort i fredags, iom att jag hade min första springnota. och i Druenvärlden betalar man sånt själv. oh well).

Älskar att Lovisa är här, förövrigt. Hon sitter nu bredvid mig och spelar disneyinspirerade donnerminnen i Aladdinformat på pianot. Tror dessutom aldrig att Eva the landlady har hört så mycket skratt från källaren förut. Ensamhet är underbart, det tänker jag aldrig säga något om, men ohlord vad jag har saknat den här människan. Thank God att hon kom tillbaka till Skandinavien.

That will be it for now :)

over and out.

The plane took off and my love went with it.
The chilly wind whipped my both cheeks hard.
And the man next to me said 'Everything is gonna be alright'.
I said 'Nothing is gonna be alright, but thank you anyway'.
And then I saw your face in the airplane window.
I waved my hands and I shouted to you:

Tonight, tonight tonight, tonight
I wanna be with you
 Tonight, tonight, tonight,
 tonight
I wanna be with you tonight.




(jag tycker om Billie the Vision and the Dancers, bara.)

 - and the whole world goes blind.

 Inatt kunde jag inte sova. I was puzzled. Låg och funderade på världen och mina principer. Detta var egentligen inte första gången detta exakta problem tyngt mig, men det var första gången på länge som ett moraliskt dilemma (om man ens kan kalla det det) bokstavligen höll mig vaken. Det började i baren på jobbet på söndagkvällen. Av någon anledning så hade datorn (som oftats bara visar iTuneslistan som spelas... over and over again. snark.) invaderats av någon som, var nyfiken på nyheterna. Skärmen visade nämligen detta uppslag:



etc.


En kollega kom in i baren och la självklart märke till att en internetsida var uppe. Detta var incidentally samma kollega som jag hade en dispyt med sist.
"Jaså, du sitter och läser tidningen såhär på arbetstid?" skrattade han. Jag svarade att det faktiskt var så när jag började jobba, men att jag självklart läst artikeln - "... lite deprimerande titel, dock." avslutade jag.
"Deprimerande?" replikerade han. "Den är ju fan uppmuntrande."
"Du tycker det?" svarade jag snabbt, inte ett dugg förvånad. Jag är medveten om att jag sällan träffar människor som håller med om alla mina makelovenotwar-principer.
"Tycker inte du det? Han förtjänade ju det!"
Självklart hade jag inte tid att gå in på alla mina anledningar, utan sa bara att jag inte tyckte att hämnd hjälper någon, och att det redan finns tillräckligt mycket våld i världen. Det sista får mig att låta som en hippie, jag vet.

Sen funderade jag på det under resten av kvällen. Läste artikeln igen.
"tog lagen i egna händer"
"armarna avslagna"
...

Behöver jag ens säga att jag inte förvarar det han gjorde (om han nu är skyldig)? - Nej, så mycket känner ni väl mig. Men detta låg jag och funderade på i timtal inatt. Och jag tycker det är brutalt hemskt. Precis på samma grunder som att dödsstraff är hyckleri. Och visst visst, nu skulle jag kunna börja dra alla anledningar som kommer ifrån hur jag faktiskt känner, och hur jag vill att människor ska tänka. Men det hör inte ens hit, lyckligvis för er. Poängen är bara att "Öga för öga, tand för tand"-konceptet inte fungerar. För den cirkeln slutar inte. Den som inte förstår eller håller med kan börja visa mig exempel på gangfights där den ena sidan yttrar orden "Fair enough, vi råkade skjuta din bror och nu skjöt du min. Call it even?"
Sådant händer inte. Lika lite som bråk på dagis avslutas när båda fått slå den andra en gång, kan man ta "lagen i egna händer" och tro att man gjort världen en tjänst när man skapat rättvisa genom att ge igen. Min följande mening kan låta provocerande, men har man den uppriktiga inställningen kan man lika gärna fråga sig om den nämnda 18-åriga kvinnan inte förtjänade att bli våldtagen. Vi vet ju inte historien bakom, eller hur? Hon kanske var ett barnmisshandlande fyllo som knivskurit sin förra pojkvän och stulit pengar från Röda Korset. Och lever man efter mottot "Öga för Öga", så förtjänade ju hon något slags fysiskt straff, eller hur?
Man kan inte tänka så. Det fungerar inte. Det gör bara inte det, och vi kan låtsas att jag inte ens tror på utveckling i människor, eller att man mår bra av att förlåta. Det hör som sagt inte hit. Poängen är att Gandhi har sagt en del vettiga saker, inte endast om man är antivåld.

"An eye for an eye, and the whole world goes blind."