La gente.
"... and if you ever come to the States, give me a shout." ", so drop by next time you're in China." "Let me know as soon as you have time to come to Australia." "and whenever you come to Peru..." "if you decide to come to Germany anytime soon..." "... and next time you're in Panama..." "the minute you get back to Costa Rica."
...
And so it goes. Varenda person som rest ett tag har hallit med mig, nar vi pratar om vad som vart bast med att resa. Hands down, the people you meet. Nar jag borjade den har lilla backpackertrippen sa funderade jag mycket pa vad jag ville fa ut av den, och det fanns en fraga som gnagde i mig, som jag ville ha svar pa. Anda sedan jag sag filmen Into the Wild har jag tankt pa de sista skrivna orden av Alexander Supertramp, Christopher McCandles. - "Happiness only real when shared." Jag har sagt det hogt for mig sjalv men alltid satt ett fragetecken efterat, for jag har aldrig riktigt kunnat halla med. Detta har jag inte direkt delat med mig av till nagon, men en del av mig sag den har resan som ett uppdrag att ta reda pa svaret - mitt svar, i alla fall. Min sanning.
Sa manga stunder da jag medvetet smitit ivag fran hostelganget, eller familjen, och spenderat lojligt mycket tid med att bara se pa havet, lyssna pa Journey of the Featherless eller Just around the Riverbend, och le at perfektionen som omgivit mig. Jag forsoker verkligen inte vara poetiskt, och jag ber om ursakt if that's how I'm coming across, men ensamtid ar underbart. Sa enkelt ar det.
The people though. Jag har lange velat ta en stund och ga igenom alla olika personligheter man stott pa. Det gar sjalvklart inte att namna alla, men minnena snurrar runt i mitt huvud och jag maste nastan skriva ner nagot innan jag spricker, om manniskor jag definitivt namnt forut, och folk som jag inte hunnit beratta om. Fran hysteriskt roliga stereotypiska 18ariga californiaboys, Gabriel och Elliot, som sjalvklart inte kunde ett ord spanska och sa saker som "Oh, the dough flow is pretty low, bro, fo sho." (vilket betyder ungefar: "I'm short on cash"), till en smatt skrammande super conspiracy theorist fran New Jersey som overvagde att ge mig ett falskt namn, da de hogt uppsatta ledarna ar efter honom, eftersom han vet hemligheterna bakom fakehandelser som 9/11 och vaxthuseffekten, och hemligheten om att alla presidenter i USA kommer fran en enda superkraft, som sakta men sakert kommer att forslava oss alla. Vem vet, eh? Helskon kanadensare som nastan aldrig steg upp fran sin hammock, och sparkade pa en om man rakade ligga i den nar han kom hem - "only with love, but it's my hammock, dear". The awesome aussies, fran Ai - the turtle twin och van for livet, till Mick vars soundtrack i livet var en lat som gick:
"I smoke two joints in the morning, I smoke two joints at night.
I smoke two joints in the afternoon, it makes me feel alright.
I smoke two joints in time of peace, and two in time of war.
I smoke two joints before I smoke two joints, and then I smoke two more."
Ryan och Brendan, aussiebrothers med hjartan av guld, som insisterat pa att halsa pa mig nar de kommer till Europa (well, one of them =p). The partyboys fran Argentina, med allt underbart talamod med min spanska, och den sympatiska Chico (Francisco) fran Portugal som insisterar pa att jag ska ova med honom, sa fort vi vaxlar nagra ord med varandra. Luana fran Schweiz, med ett ansikte (och ett namn) som en alv fran en saga, som pratade fem sprak, och hysteriskt roliga Conrad fran Belgien som utan tvekan utmanade the hilarity of the englishmen som vi reste med. Philip fran Panama med puppy eyes och halvtaskig engelska, och Fran fran Tyskland med galet skon humor. Eric och Sarah fran California som hade en bror som skadespelat i 'Alien VS Predator' och 'OC', och inte att forglomma the wonderful boys fran Galileo som satte ribban hogt, i borjan pa min resa.
Och jag har faktiskt kommit fram till nagot. Jag skulle vilja andra visdomsorden en smula.
Happiness is not only real when shared,
but the best kind of happiness is the one you feel in the company of others.
...
And so it goes. Varenda person som rest ett tag har hallit med mig, nar vi pratar om vad som vart bast med att resa. Hands down, the people you meet. Nar jag borjade den har lilla backpackertrippen sa funderade jag mycket pa vad jag ville fa ut av den, och det fanns en fraga som gnagde i mig, som jag ville ha svar pa. Anda sedan jag sag filmen Into the Wild har jag tankt pa de sista skrivna orden av Alexander Supertramp, Christopher McCandles. - "Happiness only real when shared." Jag har sagt det hogt for mig sjalv men alltid satt ett fragetecken efterat, for jag har aldrig riktigt kunnat halla med. Detta har jag inte direkt delat med mig av till nagon, men en del av mig sag den har resan som ett uppdrag att ta reda pa svaret - mitt svar, i alla fall. Min sanning.
Sa manga stunder da jag medvetet smitit ivag fran hostelganget, eller familjen, och spenderat lojligt mycket tid med att bara se pa havet, lyssna pa Journey of the Featherless eller Just around the Riverbend, och le at perfektionen som omgivit mig. Jag forsoker verkligen inte vara poetiskt, och jag ber om ursakt if that's how I'm coming across, men ensamtid ar underbart. Sa enkelt ar det.
The people though. Jag har lange velat ta en stund och ga igenom alla olika personligheter man stott pa. Det gar sjalvklart inte att namna alla, men minnena snurrar runt i mitt huvud och jag maste nastan skriva ner nagot innan jag spricker, om manniskor jag definitivt namnt forut, och folk som jag inte hunnit beratta om. Fran hysteriskt roliga stereotypiska 18ariga californiaboys, Gabriel och Elliot, som sjalvklart inte kunde ett ord spanska och sa saker som "Oh, the dough flow is pretty low, bro, fo sho." (vilket betyder ungefar: "I'm short on cash"), till en smatt skrammande super conspiracy theorist fran New Jersey som overvagde att ge mig ett falskt namn, da de hogt uppsatta ledarna ar efter honom, eftersom han vet hemligheterna bakom fakehandelser som 9/11 och vaxthuseffekten, och hemligheten om att alla presidenter i USA kommer fran en enda superkraft, som sakta men sakert kommer att forslava oss alla. Vem vet, eh? Helskon kanadensare som nastan aldrig steg upp fran sin hammock, och sparkade pa en om man rakade ligga i den nar han kom hem - "only with love, but it's my hammock, dear". The awesome aussies, fran Ai - the turtle twin och van for livet, till Mick vars soundtrack i livet var en lat som gick:
"I smoke two joints in the morning, I smoke two joints at night.
I smoke two joints in the afternoon, it makes me feel alright.
I smoke two joints in time of peace, and two in time of war.
I smoke two joints before I smoke two joints, and then I smoke two more."
Ryan och Brendan, aussiebrothers med hjartan av guld, som insisterat pa att halsa pa mig nar de kommer till Europa (well, one of them =p). The partyboys fran Argentina, med allt underbart talamod med min spanska, och den sympatiska Chico (Francisco) fran Portugal som insisterar pa att jag ska ova med honom, sa fort vi vaxlar nagra ord med varandra. Luana fran Schweiz, med ett ansikte (och ett namn) som en alv fran en saga, som pratade fem sprak, och hysteriskt roliga Conrad fran Belgien som utan tvekan utmanade the hilarity of the englishmen som vi reste med. Philip fran Panama med puppy eyes och halvtaskig engelska, och Fran fran Tyskland med galet skon humor. Eric och Sarah fran California som hade en bror som skadespelat i 'Alien VS Predator' och 'OC', och inte att forglomma the wonderful boys fran Galileo som satte ribban hogt, i borjan pa min resa.
Och jag har faktiskt kommit fram till nagot. Jag skulle vilja andra visdomsorden en smula.
Happiness is not only real when shared,
but the best kind of happiness is the one you feel in the company of others.
content.
Jag tog verkligen inte tillrackligt med bilder i Tayrona National Park, men vem orkar ta med sig en kamera pa alla vandringar genom skog och land? Underbart vackert, dock. Mental pictures of every corner. Once again, though: Den dar kanslan av att vara van vid att se apor klattra nagra meter ifran dig (cause they did) ar sa sorglig. Jag har traffat en del personer som varit ute och rest i aratal. For nagra manader sedan hade jag nog tyckt att det lat som det ultimata livet. Aventyr och upptackter varje dag - awesome. But the sweet ain't never as sweet without the sour, and I need to mix things up. Jag har inte riktigt tankt pa det har forut, men ett liv i slentrian (som jag alltid vetat att jag vart emot) fungerar at bada hall. I alla fall nar det galler mitt liv. Allt ar, som bekant, relativt, och ett aventyr for mig just nu ar inte langre att dyka runt bland fargglada fiskar, eller att hoppa i en gyttjevulkan med nya mannsikor du precis traffat. Det ar vardag. En underbar vardag, definitivt. Men fortfarande en vardag. Jag kan inte saga att jag ar uttrakad, men jag kanner mig inte sa pepp pa att vanta pa den kanslan, och sen aka hem. Jag vill lamna saker nar de fortfarande ar riktigt bra, med kanslan att so much is left undone - med kanslan att jag kommer langta tillbaka.
-
Igar kom jag tillbaka till Dreamer och hangde med nagra helskona snubbar som bjod med mig pa pokerspel och chips. Jag kom pa andra plats, av sex personer, och kande mig en smula stolt ^^ Hade sjukt kul en bra bit in pa natten och gladdes over att jag fortfarande trivdes, och att flygresan hem om en vecka, som precis hade bokats, bara kandes som ett naturligt nasta steg. Drygt tva manader fullspackat med aventyr racker, for now.
-
Och efter sommaren kanske vi ses igen, Sydamerika.
from nature to nature.
Yeah, I'm not gonna lie. That was a tough couple of days...
Men sa vart det. Herregud, sa vart det. Sa underbart vackert overallt och jag ville bosatta mig vid varje back och vattenfall vi tog oss forbi. Egentligen vet jag inte vad jag bor trycka mest pa dock. Naturen eller manniskorna. Ok, jag borjade vandringen med Geoff, en helskon kille fran Boston, och vi motte upp ett gang i slutet pa forsta dagen. Det ganget bestod av en spanjor, en belgare, en schweitzare och sex britter. Jag ska vara helt arlig, det har folket (fran det nya ganget) ar egentligen inte manniskor jag kanner att jag kommer ha en livslang vanskap med. Inga djupa diskussioner om livet (forutom med Geoff) och inte mycket utbyte av kanslor. Men helt seriost, jag kan inte for mitt liv minnas sist jag spenderat sa manga dagar med att skratta typ hela tiden. Engelsman har, som vi alla vet, den basta humorn i varlden, and I swear to God, some of these people are the funniest guys I've ever met. Hur manga som helst "you had to be there"-moments, och jag kommer aldrig kunna aterberatta alla historier. Men ohmygod. Jag har saknat att vara med manniskor som standigt far mig att kippa efter andan. Underbart.
-
Spanjoren, belgaren, schweitzaren och en utav engelsmannen har givit sig av pa nya aventyr, men jag ar kvar i Santa Marta med Geoff, Tom, Alex, Claudia, George och Henry. They even have superbritish names. Vi drar till Tayrona nationalpark idag, darfor forsvinner jag ett tag igen. Det ar en park dar man kan sova i hangmattor och eftersom vi tyckte sa mycket om det sist sa kor vi en favorit i repris. Ut i naturen igen.
-
Jag tror jag kommer hem den har manaden. Vet inte nar, men det kanske inte drojer superlange. Har pratat med ganska manga om hela solotravellerlivet och jag inser mer och mer att jag inte ar ensam med att tycka att man borjar ta saker for givet, och hur synd det ar. Jag vill inte ta saker for givet, och tror darfor det ar battre att ta resandet i sma doser =) Men vi tar, som vanligt, en dag i taget. Nu maste jag packa Alex's lilla ryggsack igen, for att ge mig ivag bland skog och hav. Lite mer chill den har gangen, dock. With awesome people. God bless England.
