Internationella banköverföringar är krångligt. But I think I got the hang of it, eventually.

Igår var en bra dag, bra kväll. Satt länge på restaurangen med papput och tjötade, bara för att komma hem och sitta i stuen och tjöta en massa mer. Min far är en väldigt bra far. <3

Idag och imorn är jag ledig. Det har spöregnat ute, så det hade nog inte blivit så mycket att göra på jobbet i vilket fall som helst. Eva the landlady kom och knackade på förut, för att se om hon kunde få tillbaka en värmefläkt jag lånat, och hon var genuint chockad över att jag var hemma "mitt i veckan". Sen ställde hon lite subtila frågor som på ren norska verkade kunna översättas till "Du har väl ett jobb?". Jeez, jag vet att hon bara råkar vara en dam som tar emot pengar från mig varje månad, men jag tycker verkligen inte om när folk tvivlar på en av ingen anledning alls. Trodde hon ärligt talat att jag skulle jobba 24/7, 365?

Idag saknar jag Ludvig. Jag hade behövt honom här idag.
<3



"ett löfte bland nedgrävda...."

   - Jag saknar dig.

Idag fick jag fri. Det vart lite oväntat. Jag hade typ glömt att solvakt ibland resulterade i ledighet, eftersom jag gått in på strålande dagar och regniga dagar och allt därimellan det senaste. Men men. Ikväll kommer min kära far till Oslo på jobbrelaterade saker. (I can totally pass for a business woman on a restaurant!) Vår deal är att han får sova här om han bjuder mig på restaurang. Bra deal, tycker jag =)

Innan den 23e inträffade funderade jag på hur det skulle kännas när den efterlängtade helgen var över. Ifall det skulle kännas konstigt att inte längre längta efter något. Men framtiden ska förhoppningsvis resultera i många besök från Alingsås, Göteborg, Särö, Hidra och Norwich, to name a few. Och i sommar ska trion till Hidra. Så ska det bara bli. Så måste det bara vara. Två år sedan var alldeles för löjligt längesedan.

Jag tänkte nu byta samtalsämne för att försöka få ut lite identitetskristankar som cirkulerat i mitt huvud den senaste veckan. Några stycken vet redan hur jag, utan att riktigt medvetet tänka på det, har börjat norskifiera (it's a word!) mitt språk. Det började ganska simpelt när jag upptäckte migg själv med att säga "Tast in totalbeloppet, tack." till en kund, istället för "Slå in totalbeloppet". Inga problem där, egentligen. Man får ju anpassa sig så att gästerna förstår. Men från det lilla språkhoppet har jag gått igenom en mellanfas där "måste" blivit "må", "saknar" blivit "manglar" och "spisen" blivit "peisen", till att totalt förvirra mig själv. Igår upptäckte jag mig själv med att säga "Jag kjønner inte - ..." (thank god att jag fortfarande säger 'inte'), "Lukk døra." och det värsta hittills: "Du må bare si fra vis...". Seriously? Och det är ju inte direkt så att jag har någon dialekt att backa upp med. Jag låter bara som en svensk wannabe. Iofs har ju Norge och norska alltid legat mig varmt om hjärtat, så den beskrivningen kanske inte är helt off. Vad jag dock inte förstår med hela den här språkändringen är att jag spenderat varenda sommar i Norge sen jag knappt kunde gå, och min svenska har inte blivit mindre svensk för det. Och anledningen skulle kunna vara att på Hidra umgås jag med vänner och familj, som pratar svenska, men på Druen är 80% av de anställda från Sverige, for crying out loud! So what's the deal? Dock finns kanske förklaringen i dessa svenskars svenska. Jag är inte den första som ändrar ord. På Druen sägen inga svenskar "spisen" eller "saknar" eller "slå in". Vi är som en enda stor wannabefamilj, antar jag.
     Now, I know what you're thinking - vad händer med engelskan, Anna? Den som definierat dig i så många år. Den som bara Jonathan och Lovisa förstår fullt ut (och Mike, då...). Och come to think about it så infinner den sig inte riktigt lika ofta längre. Men det beror nog mest på att man kan inte prata engelska med gäster, om det inte råkar vara det enda de förstår. Påtal om det så tog jag hand om ett amerikanskt par för några veckor sedan (meaning: deras bord var på min station), och efter den korta stunden då jag välkomnat dem, visat dem till sitt bord och givit dem menyer frågade mannen den ledande frågan: "So you've lived in the states before, or what?". Lite antagande, sådär. Komplimang? Yeah, I think so :)    eller Ja, det synes jeg.

Så helgen kom och mycket har hänt. Lovisas avskedsmiddag var helt underbar. Sentimental, en smula sorglig - men underbar nonetheless. Har inte fått så mycket sömn de senaste nätterna men känner inte att det är nåt att klaga över. Kom i säng runt tjugo över fyra på fredagkvällen och på lördagsmorgonen skulle jag upp vid tio för att hinna med all packning så jag och parenteserna kunde kasta oss iväg till Oslo. Hela lördagen bestod av att göra min lägenhet hemtrevlig, och det är den nu, to say the least. Fått hit instrumenten, moppen, alla kläder, köksredskap och massa diverse saker som behövs. Igårkväll blev det sent med föräldrarna. Efter att ha gjort iordning lägenheten, och packat upp och hejåhå, så lagade vi mat och satt inne i stuen och pratade till ljusen brann ut.

Jag har världshistoriens bästa föräldrar. No competition.

Lägenheten är underbar. Det är verkligen underbar. Hemtrevlig, enormt stor och helt underbar. Mitt liv är överdrivet bra just nu.

(och bara för att jag råkade använda ordet fem gånger så lyssnar jag på "Underbart" av Kalle Moraeus och Orsa Spelmän.)

<3

---

(och visst ja, för er som inte träffat mig så har jag numera sommarfärg på håret.)

So the day finally arrived.

Jag är fantastiskt tacksam över att det blev skiftyte som resulterade i att jag fick en ledig tisdag. Vet inte riktigt hur det hade gått annars. Morten kom och hjälpte mig imorse och när jag anlänt till lägenheten bjöd Eva upp mig på kaffe, och för att snacka lite. Trevlig dam, I must say. Hjälpsam =) Vi tog en sightseeingtur i Bærum och jag lärde mig vart allt finns. My God, I'm lucky. Men någongång ska man ha tur.

Jag är trött,
och jag saknar Mike.

Förövrigt är livet fantastiskt bra. Mycket har gått min väg det senaste. Tröttheten hindrar min entusiasm för tillfället, dock. Nu vill jag bara ha den 23e (som är Mikes födelsedag, för er som var intresserade). Hem till Sverigeland och personer jag älskar och saknar.

Sen finns det saknad som inte stillas. Inte den 23e. Inte än på ett tag. Men tack för livet, i alla fall. <3


After the Storm - Mumford & Sons
"and there will come a time you'll see
with no more tears,
and love will not break your heart
but dismiss your fears."

Wow. Efter ganska mycket vinplugg ikväll bestämde jag mig för att svälja några avsnitt av How I met your mother. Såg förövrigt Friends igårkväll när jag skulle somna (yes, I'm lonely sometimes =P) och insåg hur fantastiskt dåligt HIMYM är om man jämför det med Friends. Anywho, that's not the point. Ser på säsong 5, avsnitt 13, och drar paralleller till egna förhållanden med tanke på vad de pratar om i serien gällande svartsjuka. För första gången när några specifika minnen slår mig, så ler jag, och klarar av en relativt smärtsam historia. Ett nytt sätt att tänka, från en random serie, och helt plötsligt tycker jag om min personlighet ännu mer. (och accepterar vissa händelser).

I like it.

Ja, blogginlägget kom lite senare än lovat, men det beror bara på att internet har krånglat här borta i Stenåldersland - not my fault. Innan jag börjar skriva allt jag tänkte skriva så vet jag inte om jag borde varna för att det blir mycket text. Det känns inte som att så fantastiskt mycket har hänt, men å andra sidan har jag en tendens att skriva mycket om lite (precis som jag gör när jag pratar - what do you know?). Hur som helst, jag ska försöka hålla det relativt kort.

Först och främst så har jag temporärflyttat från Kirsten. Inte till den stora källarlägnheten i Bekkestua utan till ett hus några minuter från Kirstens hus. Why? Jo, för två veckor sedan, eller nåt, så berättade hon för mig att hon hade lovat hennes släktningar från USA att de fick komma och hälsa på henne när de ville. Så när de ringde för två veckor sen och sa att de ville komma runt den 17e så fanns det inte mycket hon kunde göra. Lycktligvis har hon trevliga vänner häromkring så Kari och Tor-Fredrik erbjöd sig att ta hand om mig i några dagar. Just nu har jag, med andra ord, några grejer här, några grejer hos Kirsten och resten hemma i Alingsås. På tisdag flyttar jag till Bekkestua. På tisdagkvällen jobbar jag sent, och kommer utan tvekan missa min sista buss hem, vilket kommer resultera i en dyr taxi, eftersom jag inte har min moppe än. Och moppen är inte det enda jag saknar. Fredagen den 23e åker jag hem till Sverige och åker tillbaka den 24e med alla grejer som behövs till en ordentlig levnadsstandard. Tills dess får jag stå ut med en del saker som jag inte riktigt ser fram emot (typ att inte ha en säng - det blir soffan i några nätter i Bekkestua), men jag tycker förvånansvärt lite synd om mig själv. Som min kära fader sa: Det blir också historia en dag. Och tills tisdag bor jag i ett enormt hus. Jag har med min list räknat ut att Kari och Tor-Fredrik är loaded. Nybyggt hus med fem sovrum, stort kök (med ett enormt kylskåp) och ateljérum till Karis målningar och hejåhå. Inte alls fel. Dessutom är de trevliga som få.

Och nej, det var inte allt. Nu kommer jobbuppdatering. För en vecka sen så bad Heidi att få prata med mig i enrum. Hon frågade hur jag tyckte att det gick och bara för att jag gillar att paranoia i mitt huvud så föreställde jag mig att hon skulle säga nåt i stil med: "Att anställa dig var ett misstag, faktiskt. Hoppas du kan hitta nåt annat, all the best." Det sa hon inte. Hon berättade att till sommaren behövde de någon som stod i baren på nedervåningen mycket. Någon som kunde bli lite ansvarig för suppleringen där, som kunde lära sig om alla viner, och hålla allmän koll. Baransvarig, kort sagt. Tyckte jag det kunde passa mig? Jag sa medan jag funderade att jag tyckte mycket om att ha bord också (dricks, hallå, liksom.) och hon sa att självklart så skulle jag inte alltid stå där. Men från och med nu skulle jag få vara där ett tag så att jag skulle lära mig allt och få in det i mitt system. Den kvällen stod jag i baren och hade inre dialoger med mig själv. Nästa lunch stod jag också i baren och dialogerna kom fram till följande:

Kväll i baren: Är de medvetna om vilket bra val de gjorde? Visst, det kan låta töntigt av mig att säga detta, men nonetheless så måste jag erkänna för själv vad jag alltid vart bra på - plugg. Jag har ett läshuvud, och jag får en kick av att lära mig saker. 500 viner, bring 'em on. På kvällen behövs jag. Och jag får en större kick av att redan kunna hjälpa folk ("Den nya rosén har vi inte fått in ännu, än så länge har vi bara Il mimo." "Dessertvinerna hittar du i den hyllan, och Madeiran står långt in." "Du behöver inte öppna en ny Crozes-Hermitage. Det ska stå en öppnad bland flaskorna bakom dig."). Ja, jag kanske är en tönt, men min plugghästådra var något jag accepterade a long time ago. Det bara passar mig.


Lunch i baren: Detta var jag skeptisk till. På luncherna behövs inte riktigt en baransvarig så det slutar mest med att man är springpojke åt de som jobbar på 1a etaget, fast utan ansvar (och när jag säger utan ansvar menar jag utan dricks). At least that's what I thought. Men de senaste luncherna där visade sig lönsamma ändå. Den första jag tänker på hjälpte jag Emy och Espen en hel lunch, och när den var över så sa Espen att jag skulle hitta en skål med halva hans dricks på kontoret. ("Har du halva min station, så ska du ha halva min dricks, inget snack, Anna."). Den senaste lunchen jag hade i baren blev hela uteserveringen på 1a etaget fullsatt (för solen kom fram, och så snabbt går det), när bara Jossan var därnere. Så jag tog hand om en station och vi styrde upp en fullsatt uteservering på två personer (vilket var grymt gjort av oss), och jag blev inte utan dricks där heller. Awesome.

Ok, jag är ledsen. Men det är mycket som har hänt. Jag ska korta ner mina inlägg från och med nu, jag lovar.
Ciao.

Så imorn jobbar jag min sjätte dag i sträck, och efter det är jag ledig i två dagar och kommer förhoppningsvis ha mer ork att uppdatera er läsare vad som sker egentligen. För saker händer faktiskt, och det är nice.

Just nu har jag ont i fötterna och undrar i mitt stilla sinne om jag har blivit extremt undernärd under de senaste dagarna (om det fanns en ordlek som gick ut på att få in så många ord som möjligt i samma mening som börjar på samma tre bokstäver så blev jag precis grym på den). Jag försöker minnas hur mycket jag har hunnit och orkat äta, och får inte riktigt ihop det. Stress i huvudet ger noll matlust. Men jag tänkte försöka trycka i mig pannkakor ikväll. Unna mig socker och sylt och allt det där (utan att riktigt känna för det, men men).

Så det blir kanske mer uppdatering imorn eller i övermorgon. Tills dess kan jag väl bara säga att jag mår väl och att det här vädret är In. Fucking. Sane. Jag ska understryka detta med bilder. 





Bryggan blir förvandlad så fort det blir vår. Fullpackat med solsökare. 





Havet är fint. Och det är alltid kul att spana 'folksomharförmycketpengar's leksaker.



Chill före jobbet. Inte fel.




Och jag har fått fräknar utan att ens exklusivt försöka. Vårpoäng på den.



Ciao.

Ok, så snart ska jag somna tänkte jag. Men jag var bara tvungen att dela med mig av en förkrossande ny upptäckt. It all started när jag bestämde mig för att see what all the fuss is about on 'How I met your Mother'. Jag har nämnligen inte riktigt förstått vad som är så otroligt fantastiskt med denna TV-serie. Hur som helst så laddade jag hem fem säsonger, och har hittills kommit till säsong 3. Long story short, så tog det ett bra tag innan jag tyckte det var bättre än just another poorly constructed skräpprogram, men vid mitten av andra säsongen upptäckte jag att det var helt ok underhållning. Det var också vid detta tillfälle som det sakta men säkert dawned on me att Barney Stinson är ögongodis. Ja, töntig karaktär, men något charmigt över det blonda catchfrasepaketet. Yum. Så under väldigt många avsnitt upptäckte jag mig själv med att sakta få en crush på Neil Patrick Harris (it's totally allowed. I'm still a teenager, host. damn my early birthday!). Detta resulterade i att jag sökte på lite intervjuer med honom på youtube, som jag gör när jag vill kolla upp någon, för att se hur Neil var i verkligheten. Neil som spelar den charmiga kvinnotjusaren med ett självförtroende som never strikes out. Once again, yum. Så jag hittar nåt på Ellen (i should have known....). De pratar om the Emmy awards. Ellen ställer lite olika frågor och kommer till:
    - So who are you going with, who are you taking?
    - I'm taking my boyfriend, David.


Damn you people.
Ludvig, se till att ni slutar sprida denna epidemi. Så söta killar ska inte vara otillgängliga för sådana som mig. Not cool.

SolSolSol. Underbart väder. Jobb om två timmar men jag åker nog in tidigare för att vandra runt på Bryggan i solskenet. Måste ta ut lite pengar och hinna stryka min skjorta på jobbet också. But there's time.

Igårkväll var det skype med Mike i massamassa timmar. Längesen vi hade tid till det. Men det var underbart om man bortser från det faktum att man bättre minns varför man saknar honom, och vill tänka på honom jämt. Oh well.

Såg på "Åh, Herregud" igår på svtplay, som en del av deal jag har med Lovisa (bara för att vi kommer längre och längre ifrån varandra rent geografimässigt, betyder inte det att vi ska sluta med våra religiondiskussioner. oh no!). Sjukt intressant faktiskt. Nu blir det iaf jobb ett tag framåt, men ska så ta mig tid att se allt. När jag klickade mig fram på svt:s hemsida så såg jag också efterskalvet av Uppdrag Granskning: Den andra våldtäkten. Guess I could see it coming a mile away. För människor funkar tydligen så. Det som programmet om Linnea och whatshisname visade var hur lätt det är för folk att döma andra. Hur lätt det är att glömma bort sig själv och hur svårt det är att fundera över vad fan man håller på med. Jag säger inget om det faktum att prästen och rektorn agerade helt fel. Men när efterskalvet blir hundratals hotbrev och mail som pratar om hur Bjästaskolans kurator förtjänar att dödas och våldtas... vad har vi lärt oss då? Varför kan inte efterskalvet vara att nästa gång vi hör ett rykte på vinprovarkvällen eller kafferasten, eller nästa gång vi upptäcker att den lättaste vägen är att hålla med majoriteten även om vi ser att det är fel - så tänker vi efter. - så ser vi själva till att vi inte upprepar ett så fruktansvärt misstag ? Men nej, självklart inte. Så gör inte vi. För vi gör ju aldrig fel. Och vårt uppdrag är bara att se till att svinen som utsätter folk för hemskheter ska straffas, våldtas och dödas.


Dagens låt:
US - Sweatshop Union
"It's up to you. I can't tell you what to do, but touch the truth,
and don't just judge the few,
but judge us."

Solen lyser. Me like.

Vaknade mitt i natten av att telefonen ringde (like the old days). Sömnigt samtal i en och en halv timma, och den där känslan igen. Men har man bra fantasi så klarar man att sova ensam.

Jag vill till havet, so that's where I'll be.



Dagens låt:
The Story of Benjamn Darling Part 1 - State Radio
"When the winds blew and the waters raged.
But it was just a part of the life he made for himself,"

Två nätter i rad har jag drabbats av sjukt irriterande sömnlöshet. Jag skrev sist om hur jag sov sjukt dåligt en natt bara för att vakna två timmar innan klockan ringde. Natten därpå hände exakt samma sak, vilket var ännu märkligare i och med att man inte hade någon energi tackvare natten innan och jobb hela dagen. Så när jag vaknade igår (två timmar innan klockan ringde - spooky.) så kände jag ännu större utmattning och hoppades på allvar att jag skulle få slippa att jobba. Jag slapp, och tänkte att man kanske skulle krypa ner i sängen igen. Det hade jag inget för. Kroppen var lika utmattad som alltid och hjärnan var lika klarvaken. Men Lene kom och hälsade på igår, då hon var i Oslo för att ta bort sina halsmandlar (part-ay). Lene som är Kirstens barnbarn, med en dialekt som Ludde aldrig förstod sig på (åtminstone inte den första sommaren). Inte sett henne på väldigt länge och det innebar ju en viss trevlig nostalgikänsla. (Åh, ge mig sommar och Hidra. krabbeturer, öturer, fiskerundor, deep water soloing, dykning, sol, våghoppning med Quicken, sologlass, promenader bland klippor och skog och hav. Ge mig.)
   Den här natten tog det visserligen ett tag för mig att somna, men när jag väl gjorde det sov jag gott, thank God. Och vädret håller sig ganska tråkigt så det blev inget jobb idag heller. Lite depp över detta, men får iaf tid att göra saker som behöver göras, (handla, tvätta, städa). Dessutom kollade jag i min almanacka och upptäckte soltider som jag inte visste fanns där, så det blir förhopningsvis lite pengar ändå. Kirsten säger att bra väder är på väg, så yey.





ge mig sommar och Hidra.
(och förra veckan bestämde jag mig för att det första jag ska göra när jag få pengar är att bli blond igen. För att fira sommaren och mitt nya liv, typ.)

Bra dag. Mycket bra dag. Kanske inte just för att det vart den mest händelserika. Den har nog sett ut som de flesta av mina dagar här kommer att se ut, (förhoppningsvis). Men känslan har vart bra. Mycket bra.

Igårkväll kände jag den där känslan som alltid kommer på kvällarna (och har jag tur så håller den sig till kvällstid - oftast smyger den sig på några gånger om dagen). Att sakna honom så att hjärtat nästan går sönder. Men what doesn't kill you... Så jag fick pratat med honom en liten stund. För att få sagt allt det där. Sedan blev klockan en smula för mycket (ingen sarkasm där, på riktigt) och jag insåg att det var bäst att få åtminstone 7 timmars sömn, om nu solvakten skulle gå in morgonen därpå. Natten som följde var inte alls bra. Sov dåligt och vaknade två timmar innan jag skulle gå upp, bara för att ligga och dra mig och varken vakna eller somna. När jag väl tog mig upp drog jag undan gardinen och insåg med förvånad lättnad att det var molnigt och regnigt. Min kropp var otroligt trött och jag insåg att det antagligen inte skulle bli något jobb idag. Men den inställningen kan man ju inte ha, så jag gick upp och åt frukost och gjorde mig iordning och när klockan blev efter 10:00 ringde jag Johanna Hovmästare för att kolla om jag skulle in. Det visade sig att min kropps tacksamhet för det dåliga vädret (som slogs med mitt huvud, som vill jobba så mycket det bara går) fick resignera. Så jag kastade mig på bussen mot Aker Brygge.

Det fanns inte så väldigt mycket att göra, så Jossan gick av efter några timmar och jag tog hand om övervåningen själv. Insåg än en gång av att prata med allt folk som jobbar där att jag verkligen trivs med varenda en utav dem. Men det är kanske inte mer än rätt efter hur average (och ibland obekvämt) det kändes på Liseberg, Långedrag och Rubinen. Någon gång ska man ju få trivas, eh? 
     Miljö och Hälsa skulle komma på torsdag så när det var skiftbyte bad Anna Hovmästare mig att stanna kvar, om jag ville, för att hjälpa till att städa. So I did, och fick snackat lite med henne medan vi vandrade runt i omklädningsrummet och personalrummet. Och här kommer den fina känslan in. Vi pratade om hur många som sökt, om vilka tider som kommer finnas i framtiden och om hur mycket det brukar finnas att göra (among other things, such as who the hell she is, what the hell i'm doing with my life, andsoonandsoforth.) Och för att sammanfatta utan att dra ut på den redan långa utläggningen på en ganska random dag, gick jag därifrån med följande tankar:
     Utan tvekan är jag en utav de med minst erfarenhet, som sökt det här jobbet. Och utan tvekan är jag den med minst erfarenhet som har jobbet. Jag har tävlat med väldigt många, inte bara gällande just den här restaurangen, men som jag sagt förut: Hela Olso är fyllt med mördande konkurrens, med tanke på alla som åker hit med samma anledning som jag.
      I actually really really like these people. Jag känner verkligen att jag trivs där. Och även om jag låter onödigt förvånad, så är sanningen att jag inte lätt trivs med nya människor (men sånt skriver man ju inte i CV:t direkt). 
      Aker Brygge bidrar till den bästa dricksen i Oslo. Druen är i allmänhet ett fantastiskt fint ställe. Varför hamnade jag inte på en utav de där medelmåttiga restaurangerna, iom att jag är ung och nyexaminerad? (-cause sometimes life is kind?)
      Nu har jag pratade med ganska många på hela stället om det här med tider. Snokat lite diskret, if you will. Alla säger samma sak. Att vara en solvakt som vill jobba mycket är närapå lika lönsamt som att vara "Teamvakt" (som alltid jobbar fast). De flesta är solvakter och det är bara så Bryggan är uppdelad. Vill jag jobba mycket i sommar, så får jag det. Några solvakter går alltid in.


Och jag är helt enkelt bara stolt över mig själv, tror jag.
Ja, mycket text om nästan ingenting alls, men there you go.

(fick förresten två solvakter till den här veckan. money money, come to me.)

Tog en väldigt lång promenad idag för att utforska området. Vart man än bor i Oslo så är man ju alltid relativt nära havet, så jag bestämde mig för att se om man kunde komma i närheten av natursköna omgivningar utan att bryta sig in på någons tomt eller simma runt. Det kunde man. Solen glittrade i havet och den där känslan av varför jag bestämde mig för att flytta hit uppenbarade sig för min inre syn som den, tack och lov, gör ibland. Inte för att Olso nödvändigtvis är the place for me. Men kanske behöver jag känna lite ekonomisk stabilitet (Läs: work my ass off) innan jag kan uppfylla mina drömmar. Paying my dues, som sagt.


Dagens låt:
Two Worlds - Phil Collins



"somewhere, something is calling for you."

Blå himmel idag igen. Who would have thought? Somnade till Planet Earth - From pole to pole igår. Självklart görs den inte rättvisa på youtube när man är van vid att se den blueray på Christians enorma flatscreen, men men... Morgonen började med att ligga och dra sig ett relativt bra tag för att sedan följas av en skypedate med min underbara Lovisa. Mindre än två veckor tills jag får träffa henne igen (för sista gången på alldels för länge, men det tänker vi inte på nu). Tänkte sedan vandra ner till 7Eleven för att köpa mjölk och juice (för hela Norge är stängt under hela påskhelgen - hotell, icabutiker, allt. ...utom 7Eleven, thank God.), men bestämde mig för att vandra förbi bort mot busshållplatsen och ta bussen in till byn. Aker Brygge är som förbytt såfort det blir lite sol på himlen - people everywhere. Lyckligvis är det ett stort ställe och man kan lätt hitta en plats vid havet utan att bli ihjältrampad. So that's what I did. Köpte t.o.m. en glass att mumsa på medan jag lyssnade på elva miuter långa The Lady of Shalott av Loreena McKennitt. Inte alls fel.

Pratade med älskade Ludz ett tag när jag kommit hem och diskuterade med honom varför jag längtade obeskrivligt mycket tills den 20e april, när jag får tillgång till den stora källarlägenheten i Bærum. Vi kom fram till följande: Att bo hos Kirsten är som att ha det dåliga av två världar. Man har flyttat hemifrån utan att ha flyttat till något ställe. Så man saknar familjen samtidigt som man inte har friheten av att bo ensam. Dessutom har jag ingen plats. Tittar jag upp från mitt lilla hörn i sängen så ser jag en skiva på väggen som verkar som skrivbord, garderob, skafferi och bokhylla. Inget idealt boende, med andra ord. But I'm just paying my dues, kom vi fram till, och det har jag nog egentligen inget emot.

Imorn är jag ledig, sen är det förhoppnings två dagars arbete. Efter det är det två dagar utan nåt att göra, följt av fyra dagars arbete. Sen kickar det antagligen strax igång, som Jossan sa.


Dagens låt:
Radio Fodder - Cloud Cult
"we break it down cause you like it broken down."

Så idag var det jobb. Vädret var sådär halvtrevligt på morgonen, men framåt eftermiddagen kom det ett sånt där väder som får havet att glittra som pärlemor (ni vet?!) och det var underbart att ta några sekunder när man stod på uteserveringen på andra våningen och andas in våren. Det kanske helt enkelt är så att den är på väg. Pratade med Jossan när jag satt och åt en andra frukost (innan mitt pass började) och hon sa att när maj kommer så kommer arbetspassen och att det garanterat kommer att finnas tider. Awesome.

Hur som helst så jobbar det ju ett antal där och för att vara lite olik mig själv så hade jag bestämt mig för att nu när jag fått jobbet så skulle jag make an effort att lära känna folket. Så när jag hade jobbat tre timmars lunch och det var skiftbyte för några så kom det in ytterligare ett par personer jag ännu inte hälsat på. Efter den första handskakningen med Claes (/Klas?) väntade jag på att springa på tjejen jag inte fått en ordentlig titt på (även om något i mitt undermedvetna sa att hon såg bekant ut). Inte långt senare lyckades vi båda stå vid bongmaskinerna samtidigt och precis när jag tänkte vända mig mot henne och sträcka fram handen ser hon upp och säger:
   - Anna eller hur? Anna Söyland?
I efterhand känner jag mig helt säker på att hon inte undgick mitt chockerade ansiktsuttryck när jag svarade:
   - Ida?!

Ida är ett år äldre än jag, och bodde några hus ovanför Ludvig i Prästerydsbacken i Torvmossen, Alingsås. Vi vad väl inte vänner efter the age of 11, men innan dess lekte vi sjukt mycket under en kort period. Hon var den jag lärde mig rövarspråket och lekte RödaVitaRosen med.
    Och där var hon. Skulle antagligen jobba en del i sommar på Druen om hon fick tillräckligt med tider för att säga upp sig från sitt andra jobb en bit utanför Oslo. Världen är bara för liten. sjukt.


Kvällens dilemma är vilken bok jag ska läsa härnäst (random) då jag har två att välja mellan... The Book Thief eller More sex is safer sex - The unconventional wisdom of economics. Alla dessa beslut.

Låg uppe lite för många timmar inatt och läste, tror jag. Svårt att sluta. Men jag fick ordentligt med sömn iaf, så yey. Idag är det vitt ute. Undrar ifall det betyder jobb eller inte...

I vilket fall som helst åker jag snart in till Bryggan för att skriva kontrakt. Sedan kanske det blir arbete, och isf mitt första betalda arbetspass =P we'll see.

Yiruma och hans vackra pianomelodier fick vara på i bakgrunden när jag somnade igår. Egentligen spelar det mindre roll... Även om de tonerna väcker minnen och får mig att tänka, så går inte en natt utan att jag saknar - med eller utan musik.


Men that's the way it goes.



somewhere in time,
i will find you and
love you
again.