Idag gymmade jag för första gången på väldigt länge. Jag gick till Sats på Solli (för det är brutalt nära, och Carro gymmar där) igår, och frågade (nu var jag nära att skriva "sporte" igen... illa.) om det fanns möjlighet att bara vara medlem en månad. På hemsidan förklarades det nämligen bara att det kostade så och så mycket om man band upp sig i ett år. De sa att det gick bra att bara vara medlem i en månad, men att priserna blev skyhöga (de använde inte riktigt dessa ord) i så fall. Jag orkade inte mekka, så jag drog upp min personliga växelkassa och slängde upp lite cash på disken, och försökte glömma bort det efteråt. (Nu handlar bloggen om pengar igen. Lovisa hade rätt...) Anledningarna till att jag funderat på att hinna med en månads träning innan jag drar härifrån är som vanligt så långt ifrån "Jag vill gå ner i vikt"-tankarna som man kan komma. De två, helt genuina och equally aktuella anledningarna är som följer:

• Jag är trött på att vara svag. Klättringen lider, bland annat, och den framtid jag föreställer mig är full av aktiviteter och saker som ska uppnås med bra motion och en stark kropp. Jag vill bli uthållig och orka med dykarcertifikat, vandring i djungeln och fallskärmskurser.
• ... jag vill kunna sova. Jag orkar inte ligga vaken längre. Om jag kör slut mig på dagarna så kanske jag blir trött på kvällen. Worth a shot.

Jobbade dubbel idag (för David var lat. han var förövrigt lat igår också. och jag är snäll. och vill ha pengar.). Kom ifrån jobbet kvart i tio på kvällen (vilket inte känns som en äkta dubbelvakt, egentligen. knappt elva timmar är inte mycket mer än vad jag brukade spendera på jobb i somras. tiderna förändras.), och sprang i stort sett hem. Kastade mig in i lägenheten, drog ner träningskläder i väskan, och småjoggade till Sats. Hann träna en timma innan de stängde. Så sömn nu, right?

Lördagskvällen var egentligen avsatt till utgång med Carro. Till följd av fredagskvällen med Sandra, och väldigt många glas vin, dock, så var jag maximalt trött och seg hela dagen. Det var iofs värt det, för det var en massa underbart mysiga timmar i hennes soffa, med kex och vitlöksmjukost och en baginbox med rött. Yum på underbara människor! Carro är lyckligvis den mest förstående personen i världen, och vi nöjde oss med att äta chips och se på en utav mina favoritfilmer när hon kom hem (Remember the Titans, om någon undrade).

Imorn (fast idag, egentligen) är det söndagsstäd på Druen. Jag vill inte jobba på söndagar.
- Why not?
- Because it's sunday! ... it's Gods day.
(that was a friendsjoke...)

Anywho, anledningen till att jag är uppe är den vanliga anledningen. Sömnproblem är värdelösa. Imorse vid 7tiden stötte jag på Carro vid badrummet för att dricka vatten. Hon frågade mig om det senare, och mitt svar var nåt i stil med "Ja, jag var uppe... som vanligt." Blä.

Egentligen borde jag bara lägga ifrån mig datorn och hoppas på att sömnen kommer när jag väl försöker, men jag känner mig själv så väl vid det här laget. Det kommer ta evigheter, precis som det i stort sett alltid tar evigheter.


För er andra stay-up-laters där ute - I give you Eddie Izzard.

Igårkväll kändes det som att jag närmade mig något slags minibeslut om destination nästa år. Det började med en massa hemsidor och ännu mer beslutsångest, dock. Carro kom och satte sig och hon fick höra all min förvirring rörande beslutsamheten, och gav råd i den mån hon kunde. Det hjälpte, men jag kände ändå att jag saknade visheten som bara finns hos en förälder. Jag tror aldrig den känslan försvinner. Den där känslan som innebär att, vart man än är i livet och hur gammal man än hunnit bli, så vill man prata med mor eller far när man känner sig lite vilse. När jag hörde pappas röst på andra sidan luren insåg jag att det var ett tag sen vi hördes. Jag spenderade en kvart på att bara berätta om alla mina framtidstankar, följt av det obligatoriska "Hur är livet annars"-samtalet. Vi la på en halvtimma senare och jag kände mig mycket mer tillfreds med kvällen, och framtidsdimman hade lättat en smula. Kärlek till min underbara fader.

De där sömnproblemen som jag pratade om för några inlägg sedan försvann aldrig riktigt. Jag kan inte riktigt minnas sist jag sov en hel natt utan att vakna till. Inte heller minns jag senaste kvällen jag gick och la mig och kunde somna relativt snabbt. Igårkväll upptäckte jag dock att jag hade möjlighet att lägga mig tidigare än halv tre, och la mig och läste vid elvatiden. Det tog som vanligt ett tag för mig att slumra in, och jag sov som vanligt ganska dåligt, men det var trots allt en förbättring, och jag stod upp strax efter tio morgonen efter. - Score!


Hade en lång morgon och fortsatte på nätet, där jag slutat kvällen innan. Sedan bestämde jag mig för att jag skulle sluta gnälla över att jag saknade Chris och klättring (för jag gnäller om det ibland), och faktiskt göra nåt åt det. Brorsan råkar ju befinna sig i ett annat land, tyvärr, men klätterväggar ska finnas här också. Så jag letade upp Myrens Sportsenter på nätet och drog iväg och klättrade, lite randomly. Tekniken sitter väl kvar ganska relativt, men styrkan finns ju knappt. När jag väl kommit igång gick det dock bättre, och jag log i den bitande kylan på väg därifrån, en och en halv timma senare.


Ikväll är det Sandra som gäller. woho!

När vi på Druen hade fått schemat för november och december kom Natalja till mig strax efteråt med frågor om tjänster. Av någon anledning hade jag fått typ 7 pass mer än henne och hon undrade om jag kunde tänka mig att ge bort några. Egentligen hade jag ingen lust till detta. Jag längtar tills nästa år, och även om jag har fått ihop ett fint sparkonto så undrar jag ibland om det verkligen kommer vara nog. Efter Grekland tänkte jag att jag vill försöka jobba så otroligt mycket det bara går... Men eftersom jag tycker om att kalla mig själv för hjälte (som när jag svimmade i omklädningsrummet, och sedan fortsatte jobba kvällen ut - hjältemodigt!) så gick jag med på att ge bort några pass. Tanken var att hon kunde ta några stycken i rad, så att jag fick tre lediga dagar efter varandra, istället för att bara vara randomly ledig en extra dag i veckan. Detta för att jag skulle kunna göra nåt speciellt dessa dagar. Kanske åka hem en sväng, eller vad vet jag? Nu råkade ledigheten bara befinna sig utanför dörren till nästa dag och jag upptäcker mig själv med att vara ledig igen. Aah, ångest. Pengar?

Not really. Fast det finns två negativa faktorer med att vara ledig. Man tjänar inte pengar - och man slösar dom. Minus, minus, minus. Oh well.

Att sitta och diskutera med sig själv hur mycket ens liv är värt är inte något jag finner mig själv göra sådär fantastiskt ofta. Det börjar bli hög tid att fundera på vaccinationer till framtiden, som min kära fader flertalet gånger påpekat, och jag bläddrar runt på intranätet för att få en bild över vad jag kommer behöva ta. Sprutor kostar en massa pengar, fast jag ska väl erkänna att det egentligen inte är priset som får mig att tänka en andra gång på vad jag egentligen behöver. Först och främst minns jag inte exakt vad jag tagit innan. Jag har för mig att inför Marocko, och sedan Dominikanska Republiken fick jag med mig vaccination mot Hepatit A, B, och mot difteri (fråga mig inte varför "difteri" stavas med ett litet d, medan "Hepatit" får börja med stor bokstav - denna mobbing mot ord började på hemsidorna, inte min blogg. stackars difteri...), men jag har haft fel förut och kan mycket väl missta mig. Detta går antagligen att ta reda på dock, så vi går vidare till nästa problem. Varför finns det ingen sida där det, plainly, står:

"Så du hade tänkt backpacka genom Sydamerika och Centralamerika? Vaccinationerna kommer kosta dig ungefär en tusenlapp, och följande sprutor måste du ta:"

Visserligen finns det flera hjälpsamma hemsidor, men de börjar med att säga vad som är obligatorisk, för att sedan fortsätta lista 5 andra vaccin som du kanske borde ta, möjligtvis, fast det beror lite på, typ...
Jag får läsa saker som:
"Polio-, stelkramps- och difteri-vaccinationerna ses över." (-ses över? av vem? mig? vem bedömer vad efter överseandet?)   Eller:
"Till vissa riskgrupper dessutom: Dukoral (ett koleravaccin) och rabies." (-riskgrupper? vilken grupp är jag i? måste jag gå till vaccinationsrådgivning på Kungsportsläkarna och betala 250:- till, för att få reda på om jag tillhör gänget med risker...? )

And yes, I know, I'm not an idiot. Det beror på hur länge man stannar, exakt vart man ska, och vilka man ska umgås med, yadayadayada. Jag bara tycker inte om att bedöma själv vilka ämnen jag ska skjuta in i min kropp. I just don't feel authorized to do so. Fast det ordnar sig nog. Jag har gjort en liten lista med vad jag tror jag kommer ta, och räknat ihop ungefär vad det kommer kosta. Det blir nog Kungsportsläkarna när jag väl är hemma i Sverige, dock. Känns lättare att göra allt på samma ställe, när man inte behöver jonglera med jobbet samtidigt.

Dessutom litar jag inte på norrmän.
Ciao.

Party som fan på fredagen, soft mys med allt vad det innebär på lördagen. Helgen med Matte var grym. Sa hejdå till honom på bussterminalen imorse (Läs: strax innan kl två.), upptäckte när jag kom hem att resten av folket i hemmet jobbade och fann mig själv ensam i lägenheten. Sådana dagar är relativt ovanliga, så jag har bara vart hemma och tagit hand om mig själv. Lagat mat, läst, haft på ansiktsmask... det som tog längst tid av allt detta var dock städning av köket. Bara för att jag är en väldigt bra roommate, liksom.

Skypade med Lovisa förut. Saknar henne mer än vad som borde vara ok. Knappt tre veckor kvar tills jag träffar henne, dock - awesome.

Egensöndagar är väldigt mysiga, men man har inte så mycket att show for när dagen är slut. Med andra ord har jag inte så mycket mer att berätta. Men jag mår bra. Det är väl huvudsaken. Ciao.

" I watch the night turn light blue
but it's not the same without you
Because it takes two to whisper quietly.
The silence isn't so bad
til I look at my hands and feel sad
cause the spaces between my fingers are right where yours fit perfectly. "

Egentligen hade det vart fint att citera hela låten. För texten är löjligt fin. Och sann, och rätt, och allt det där.

---

Idag när jag gick från jobbet svängde jag in på Joker och köpte massa mat. När jag kom hem satt Carro i sängen och såg hungrig ut, så jag bestämde mig för att betala tillbaka för alla gånger hon lagat mat åt mig. Strax efter jag börjat skära potatisen i klyftor kom Claes och Robin in genom dörren, och det blev otroligt livat i köket, då alla skulle mätta hungern med något. Det slutade med att vi satt runt bordet i vardagsrummet med tända ljus och åt middag tillsammans. Sen blev det den obligatoriska "dricka vin i Annas säng"-kvällen. Shit, vad jag kommer att sakna det här stället. Det är liv och rörelse på det där sättet som jag egentligen inte trodde att jag var så mycket för. Men det är inget kollektiv jag kliver in i varje dag. Det är ett hem. Min familj på Huitfeldts gate. Vemodigt ibland, to say the least.


För att fokusera på nuet, dock, så kommer Mattias hit imorgon! Det känns inte alls dumt, må jag si. Ska bli sjukt mysigt att träffa människan igen. Synd att man alltid måste vänta på frihelger för att kunna umgås med gamla godingar, men men.
Nu blir det nog sömn, faktiskt. Det är en dag imorgon, faktiskt. Fast den dagen är ingen arbetsdag, faktiskt. Då blir det A feast for crows nu, istället, faktiskt.

Dagens låt:
Give a little love - Noah and the Whale

"Well if you are (what you love)
and you do (what you love),
I will always be the sun and moon to you."

-----

En utav dagens alla tankar:
Kan det vara så att mitt finger behövde sys iaf? Det kommer ju i vart fall bli ett ordentligt ärr som aldrig kommer att försvinna. Oh well. You live and learn.

Igår var en långsam dag på jobbet. Det fanns dock ingen anledning att klaga, direkt. Jag tror jag uppskattade ett skift utan spring, för en gångs skull. Vi bommade igen strax efter tolv, som resultat av i stort sett noll gäster (förutom den sista farbrorn jag hade nere i baren, som placerade sin näsa ungefär 14 millimeter från mitt ansikte och pratade passionerat om glas... det var en upplevelse). Jag, Jecca, Thomas och Carro var sist på bygget, och vandrade mot Solli och Champagneria och tog en öl. Mötte upp lite annat folk och gick till ett meganice uteställe (Manolo) där en sjukt begåvad tjej stod på bardisken och spelade fiol till technomusik. Bra kväll som fan, och när stället stängde vid tre fann vi oss på väg till efterfest i min säng (no sexual innuendo intended). Bag in Box, och jag, Thomas, Carro och Claes (+ nån Christopher som Claes tagit hem) spelade musik, drack vin och var allmänt högljudda långt in på småtimmarna. Det blev en smula sentimentalt när min flytt från Oslo togs upp (som den görs ibland, av någon anledning) och det stack till lite i hjärtat när vi lyssnade på min version av Gabriellas sång och jag satt i knät på Claes och vi fyllemumlade något om saknad.


Idag tog jag chansen att gå ifrån jobbet lite tidigare, innan OsloCity stängde. För några dagar sedan fick jag nämligen ett sms från bokhandeln där. Så nu ska jag lägga mig ner i sängen (som är omgiven av vinglas) och kasta mig in i bok 4.




Ni får en glimt av mitt battle scar, också. Som matchar boken - inget ont som inte för nåt gott med sig. Godnatt Oslo.

Igår var en händelserik kväll på Druen, to say the least. Väldigt mycket att göra och en aning stressigt. När man har sådana kvällar vill man inte slösa för mycket tid till att putsa glas eller bestick, även om det måste göras innan man sitter ännu mer i skiten. So that's what I did. Jag fann en lucka med lite extra tid och började putsa. Snabbt och hårt, av någon anledning. Innan jag riktigt förstått vad som hände så gick foten på glaset av på mitten, och iom att jag tog i ordentligt så trycktes den avbrutna foten in i mitt finger. Det är inte första gången jag skurit mig på ett glas på jobbet, dock första gången jag trycker in en glasspets i min hud. Det blir en tre centimeter lång blodstig. 

Jag kväver ett "Aj, som fan." och går in i köket för att kasta glaset. Putsduken blir lite bandage och färgas rött. "Carro, jag har skadat mig..." mumlar jag. Och here's the deal. Jag har inga problem med att skada mig, och tycker inte att blod eller köttsår är äckligt. Men precis som när jag bröt min tå för några somrar sedan, så hamnar min kropp i nåt chocktillstånd och jag blir yr. Innan jag riktigt hinner förstå vad som händer så är jag nere i omklädningsrummet, och jag mår så illa. Jag mumlar något om att jag vill spy och undrar varför sånt här inte kan hända på en söndag... Holm och Jecca är där nere med mig. Jag glimtar mig själv i spegeln och ser ut som skummad mjölk i ansiktet. Sedan försvinner det.

Av någon anledning hör jag Noah and the Whales "5 years time" i huvudet, och jag är på flera ställen samtidigt, och Druen har jag glömt för länge sen. Jag snurrar runt runt runt, och något i mitt inre skriker "Vafan är det som händer?"

Sen dunkar mitt finger igen, Jecca håller mig under huvudet där jag ligger på golvet i omklädningsrummet ("Är du med mig, kära? Anna, är du där?"), jag försöker minnas vad som sker och upptäcker mig sjäv med att hyperventilera efter uppvaknandet. Jag mumlar att jag är här och jag hör Holm och Jecca prata om en tur till sjukhuset, och om jag måste sy. Det visar sig dock att Holm utbildade sig till sjukvårdare i det militära och han plåstrar om mig när mitt sinne är lite klarare.




När jag kom upp till Vinbaren igen avvisade jag både Heidis och Jeccas förslag på att gå hem. Alldeles för mycket att göra, och jag behöver pengar - Hur går det på min station, fick bord 10 beställt?

Nu ska jag plåstra om mig själv igen, innan det blir arbete ikväll. Dagens sensmoral: putsa glas med varsamhet, inte ilska.

over and out.

Oh yes, believe it. Hundra inlägg. What an accomplishment. Another accomplishment är att jag läste ut min bok idag. Fast det gjorde mig mest lite rastlös. I förrgår vandrade jag och Carro runt på stan och jag gick till bokhandeln i Oslo City och bad de beställa den fjärde boken i serien åt mig. Just waiting for the phonecall, basically.
Oh, and speaking of Carro, och speaking of hur lite svenska det får plats i mina meningar. Vi var ute och tog en öl häromdagen och, out of nowhere, efter att jag avslutat någon utdragen historia (I'm sure...) sa hon till mig: "Du pratar väldigt mycket engelska, har du tänkt på det?" Jag tror jag började skratta. Det är fint att hon kom att tänka på det så långt efter vi lärde känna varandra.

Tiden springer iväg som alltid. Tionde november är ganska löjligt sent på året. Carro säger fortfarande att jag inte får nämna vad som händer vid årsskiftet och även om det finns flera jag kommer sakna, och några stycken jag kommer att sakna riktigt mycket, så finns det dagar på Druen, och andra dagar också, for that matter, där jag blir varm i hjärtat av tanken på att jag snart ska hem. Det är januari jag fokuserar på just nu. Månaderna som kommer efter ser jag också galet mycket fram emot, men det blir för mycket att glädjas åt på en gång.

Först har jag julborden att ta mig igenom. Och efter har jag världen att ta mig an. Men därimellan finns det så många jag ser fram emot att umgås med igen. Vilket förövrigt leder mig till en fråga jag funderat på i några veckor. Min födelsedag spenderar jag definitivt i Alingsås, men min sista arbetsdag är den 30e december. Så nyårsafton i Sverige eller Norge? - det är frågan.

Dagens låt:
Buildings - Regina Spektor

Oj, varför sprang helgen iväg och lämnade bloggen orörd i fyra dagar? Detta är frågor jag är övertygad om att ni frågat er själva alldeles för länge, även om ni uppenbarligen inte använde siffran 4 för att beskriva hur många dagar bloggen varit övergiven, eftersom den saknat uppdatering i fyra dagar, först idag.
Jag tänkte i vilket fall som helst strunta i att förklara vad som skett, då jag inte orkar. Det finns ingen dold depression i föregående mening, förövrigt - just so you know. Dock vill jag nämna att jag fastnat för en hög youtubevideos av David Mitchell, där han pratar om småsaker i vardagen som irriterar honom ( http://www.youtube.com/user/davidmitchellsoapbox ). Jag tror de flesta skulle hålla med om att jag är en relativt glad person, som sällan låter småsaker irritera mig, och när jag väl blir irriterad, blir jag mest irriterad på ett roat sätt. Dock händer det, och jag vill inte lämna er utanför the brilliance of my mind.


Turister. Inte turister från the States eller the UK, och egentligen inte heller från Belgien eller, by all means, Australien. 'Basically har du emot de som inte pratar engelska' - I hear you say. See, that's where you're wrong. Jag ska självklart inte förneka att jag blir en smula irriterad när någon inte kan uttala "sugar" och jag, for a brief second, tror att de pratar om pengar och talet 20, på norska - men that's basically it. Jag har generellt sett inget emot greker som snubblar fram på dåligt uttalade engelska ord, så länge de försöker. Där ligger problemet dock. As long as they bloody try. Det finns två typer av ickeengelsktalande turister som stör mig.
Den första typen är den som kliver in genom dörren på Druen, blir vänligt hälsad på av mig (eller någon annan, for that matter) och frågad om han ska spisa eller bara dricka något (på svenska/norska) - och möter detta genom att stirra på mig som en idiot. Om man la ihop alla gånger jag genomlidigt den där värdelöst onödiga tysnaden när en gäst blir uppenbart förvånad över att jag inte fördomsfullt antar att han inte pratar det lokala språket, skulle det forma en hel jävla vecka, I kid you not. Don't get me wrong, jag är inte arg över att han inte förstår min fråga, men hur svårt är det att direkt svara "Sorry, didn't get that. English?" - eller för all del, om de inte kan formulera sig så: "Three person. Food?" ? För vad förväntar de sig? En genomgång på alla europeiska språk där jag så småningom hamnar på "Voulez-vous manger quelque chose ou juste une boisson?", då de oproblematiskt kan replikera "Deux personnes pour le dîner, je vous prie." - No, that's not gonna happen. Och jag tänker aldrig anta en gäst inte kan prata norska innan jag hör honom eller henner prata. Det får de informera mig om, utan att låta tystnaden tala - because, quite frankly, It Can't.
Den andra typen är värre dock. För där kommer liksom ilska in i bilden. Inte alltid, självklart. Men God Knows hur många gånger en tysk kommit fram till baren och frågat mig saker på tyska. Naturally svarar jag direkt på engelska att jag inte förstår vad han säger. Detta tycks dock inte vara ett godtagbart svar för herr Tysk. Herr Tysk insisterar på att fråga samma sak på tyska - vi ska inte överse det faktum att han är vänlig nog att säga det långsammare. Olyckligt nog hjälper det inte, då jag uppenbarligen inte kan ett ord av det språk han anser att alla bartendrar i Norden ska kunna flytande. Professionell som jag är ber jag om ursäkt för att jag inte kan svara honom (även om jag självklart vet att han inte uppfattar min ursäkt) och ser mig om i gruppen (dessa människor kommer ofta i grupp) med den desperata frågan på läpparna: "English, anyone?". Herr Tysk visar mig hur irriterad han är på att jag slösar energi på att kräva någon som pratar det internationella språket som i stort sett alla civiliserade människor lärt sig och använder around the globe, när den energin kunde spenderats på värdefulla kurser på landsbyggden utanför Hamburg, inför sådana här viktiga möten. För några dagar sedan fick jag till och med höra någon säga till mig (efter många "I'm sorry?"'s från min sida) att "Learn German!". Och ja, detta sas faktiskt på engelska, så jag antar att jag får vara glad att de lärt sig att uppmana människor till att lära sig deras språk, på ett språk som alla förstår.


over and out.

Imorgon får jag träffa mina underbara föräldrar. Can't wait.

Idag har jag läst mer än vanligt, städat en massa, och umgåtts med Carro. Kort och koncist uppdatering - so not like me. Jag har btw börjat få ganska ordentliga sömnproblem. Claes och Carro föreslog att det kanske är fullmånens fel (är det ens fullmåne nu? och brukar det påverka sömnen? tydligen.) - själv funderar jag på om det kanske bara beror på dygnsvändning (it's a word!!) under min lediga helg. Jag låg dock vaken till sex på morgonen imorse, for real, vaknade 20 minuter innan min klocka ringde tre timmar senare, och har vart klarvaken hela dagen. Tell me that's not fucked up, please.



On a totally random note, David Mitchell and Robert Webb - You Are Gods.



over and out.

Igår gjorde jag något som jag nog aldrigt riktigt gjort förut. Det började med att jag och Carro bestämde oss för att get off our asses (åt en sen frukost i hennes säng - mojs!) och dra ut och fönstershoppa/actually shoppa - och av någon anledning var jag sugen på att wasta pengar. Jag har inte shoppat ordentligt på God knows how long, och gjorde väl egentligen inte det igår heller, men just vad jag la pengar på var väldigt olikt mig. Ordentligt smink. Weird, huh? Löjlig liten impuls, och ganska ointressant, I know. Så varför berättar jag detta? Jo, pga detta otippade inköp (kombinerat med att jag la mig tidigt igår) så kom jag upp tidigt imorse. Jag har vart ledig i fyra dagar, kände att man lika gärna kan komma tillbaka till sig första lunchvakt lite fixad, och stod faktiskt framför spegeln i 20 minuter och lekte med färger. Oh my, liksom! När klockan närmade sig kvart i elva vandrade jag bort till min väska och plockade lite nonchalant upp min almanacka. 16:45 - 01:30. Kvällsvakt idag alltså. fail.



Vanligtvis hade en del av mig kanske uppskattat denna extra tid. Ingen är vaken. Det regnar ute. Perfekt lästid. Men jag har lite ångest över att fortsätta min bok just nu. Det händer bara massa fruktansvärda saker hela tiden. Jag sitter och väntar på att kapitel ska sluta lite sagolikt och grymt... men de gör aldrig det. Men jag lovade Chris att fortsätta läsa. Ok, Arya - here we go. Deep. Breath.