Det var inte nodvandigtvis sa att jag inte trodde pa alla som sa till mig att backpacking pa egen hand oppnar dina ogon, gor att du vaxer och lar dig sa otroligt mycket om dig sjalv. Tvartom, egentligen. Jag sag fram emot allt det dar och jag sag det som en utav anledningarna till att ge sig av. Men jag tror inte att jag riktigt forstod vad det innebar. Hur sant det var.


Jag och Ai snackar en del om vad det har livet gor med en. Visst, det ar aventyr och nya handelser i stort sett jamt, vilket sjalvklart bidrar till the awesomeness. Men runt allt det dar ar det tung packning, ingen annan an dig sjalv att vanda sig till om nasta steg, beslut som maste fattas, osakerhet, faror och forsiktighet, getting your hands dirty, kalla duschar och asikten att det som verkligen gor livet lyxigt ar nar man kommer till ett hostelkok som har en stekpanna med teflon eftersom det gor den 10 ganger lattare att diska.

En utav mina forsta dagar i Costa Rica spenderade jag, som jag namnt, med Nick i parken i San José. Vi pratade om the glamorous life of travellers och han summerade hans asikter med en ganska simpel mening: "It certainly humbles you." And it does. Det som tar det har livet till perfektion ar att osakerheten ar spanning, och den tunga packningen i 35 graders varme har du tillslut blivit sa van vid att du rycker pa axlarna (sa gott du kan - the backpack is pretty damn heavy) nar du inser att annu en local tico har gett dig helt fel vagbeskrivning, och du masta vandra 2 km till. Varfor? Cause this life is so humbling, och ditt perspektiv har, utan att du sjalv forstar det, andrats totalt. Inte for att du ser gatubarn och tanker "Shit, vad bra jag har det.", for arligt talat - en frisk och glad flicka uppvuxen i en grym familj i Sverige borde inte behova aka till andra sidan jorden for att forsta att livet ar mer an ok. Ditt perspektiv har andrats eftersom du finner dig sjalv i helt andra situtioner an du ar van vid. Visst, jag har sallan varit kand for att bry mig supermycket om mitt utseende, eller for att alska lyx i overflod - men trots det vill jag pasta att den senaste manaden har jag haft annu fler insikter om att livet handlar om sa mycket mer an... allt jag hittills levt med.

Och egentligen ville jag beratta. Skriva om exakt vilka insikter man fatt, och vad man lart sig om sig sjalv. For jag har orden i huvudet. Inget ar egentligen svarformulerat. Men det kanns mer ratt att inte gora det har inlagget till nagon upplaxning eller lektion om livet.

men jag kan inte annat an att kasta in ett fantastiskt citat fran en fantastisk film, som helt plotsligt dok upp i huvudet.

"The sea's only gifts are harsh blows, and occasionally the chance to feel strong. Now I don't know much about the sea, but I do know that that's the way it is here. And I also know how important it is in life not necessarily to be strong but to feel strong. To measure yourself at least once. To find yourself at least once in the most ancient of human conditions. Facing the blind death stone alone, with nothing to help you but your hands and your own head."

Ok, det har kanns nastan lite jobbigt. For manga dagar har gatt. Forst och framst vill jag val egentligen saga att hur mycket jag an forsoker ar det omojligt att fa med allt som sker. Jag ognar igenom min blogg och tanker pa allt som jag glomde skriva om. Men det gar inte. Det bara gar inte. Och jag far val acceptera det, och hoppas att mina korta meningar i the travelling journal racker till att atminstone paminna mig om allt underbart som hander.

I Manuel Antonio var vi pa den mest fantastiska stranden hittills och slogs med apor som forsokte stjala vara ryggsackar. Det racker att bara tanka pa the minireunion i San José for att gora mig varm innombords. Hur kan man ge och fa sa mycket karlek pa sa kort tid? Hur ar det ens mojligt att jag bara spenderade nagra dagar med manniskorna dar, nar vi kastar oss i varandras armar efter 3 veckor pa olika destinationer i landet? Puerto Viejo gjorde mig uppmarksam pa att partystader och nattliv ar helt javla grymt med the right kind of people. Nya underbara vanner, och ett scenframtradande pa baren Mango med bandet - bara for att jag rakar kanna ratt personer (har nagot sant nansin gynnat mig in the past? Anna Soyland - kanna ratt personer? surreal.). En cykeltur till Playa Manzanillo bjod pa lugnt cruisande genom sagolikt vackra landskap. Man missar mycket med buss, men nar man sjalv bestammer tempot kan man njuta av allt runt omkring. En shuttle over gransen till Bocas del Toro, Panama tog oss till land nummer 2. Nya aventyr vantar, som vanligt. Nagra dagar kvar med Ai. Tanker njuta till fullo.



Funderar pa att stadga mig nagonstans och ta spanskalektioner, forovrigt. Kanns som en bra investering, trots allt. Om jag blir head over heals foralskad i Bocas del Toro (som tydligen manga blir) stannar jag kanske har ett tag, nar Ai akt hem. Om inte finns det en mojlighet att jag aker tillbaka till Puerto Viejo i nan vecka eller tva. I loved that town, inte bara for partykanslan. Underbart folk, med reggaefeel over allt. Laid back och chill. Hade inte vart fel. Vi far se.


Imorn blir det antagligen en snorklingtur till Boca del Draco, om vadret kanns ratt. Vi bor pa ett sjukt mysigt litet hostel/hotel, och har t.o.m eget rum. Lyx. Nangang i framtiden ska jag skriva ett inlagg om tankar, snarare an handelser. For jag har sa manga utav dem. Nangang.


over and out.

Idag har the dehydration gotten the best of me, tror jag. Inget farligt alls forutom att jag kanner mig... borta. Inte yr eller illamaende, bara nyvaken i flera timmar, typ. Av denna anledning orkar jag egentligen inte blogga, men med brist pa energi for annat sa gor jag det iaf. Men jag ber om ursakt i forvag om det blir ointressant och flummigt =p

Montezuma came and went. Well, we did anyway. Jag alskade det stallet, trots den obarmhartiga varmen. Traffade fler underbara personer, as you do when you're travelling och hade ett par underbara dagar i denna chilla strandstad. Annu ett vattenfall besoktes, tillsammans med Eric och Sarah (och Ai, saklart) - ett med tre nivaer, med 10metershopp utfor ett fall, ned till ett annat. Sist jag chattade med mamma fragde hon om jag vagade hoppa. Pappa kikade tydligen over axeln nar hon skrev fragan, och kommenterade vilken oforskamd fraga det var. Jag haller med pappa. Ar adrenalinpumpande ute i naturen nagot som man vill avsta fran? Please. ;) Underbara timmar i stralande sol vid fallen, med brolapor klattrandes i traden ovanfor. Som en drom. Helt otroligt.

Hyrde en 4hjuling en utav dagarna och korde ivag till Santa Teresa, en bit ifran Montezuma. Om mojlig annu vackrare strander pa vastsidan, och solnedgangen var fantastisk. Att kora hem totalmorker pa dirtroads var... mindre fantastiskt, men definitivt en upplevelse =P Har jag namnt tillracklig manga ganger hur kul jag har med Ai, forresten? Shit vad saknad hon kommer blir nar hon lamnar mig i Bocas del Toro i Panama for att aka tillbaka till Australien. Lite en av en upplevelse att fortsatta sjalv ned mot Sydamerika, dock. Om jag nu lyckas halla mig ensam. Det ar svart att inte traffa en massa goa manniskor som man vill vara med jamt.


Imorse hoppade vi pa en speedboat fran Montezuma till Jaco. Snabb bat over harliga vagor i solsken - reminds me of childhood in Norway. I Jaco hoppade vi pa en lokalbuss till Quepos, och fran Quepos en (om mojligt) annu billigare buss till Manuel Antonio. The nationalpark where forest meets ocean. Det ar sjukt vacker har, men vi narmar oss nutid i mitt berattande, och nutid innebar den dar mattheten jag pratade om. Sa den har dagen har vart alldeles for varm for mitt sinne, tror jag. Men imorn blir det nya tag.

Ikvall tror jag att vi sveper nagra Coco Locos pa hostelbaren och bara chillar. Det kanns som en sadan kvall!


over and out.

Man, oh man. Surfing ar mitt kall, tror jag. Stallde mig upp pa forta forsoket - applader tack.

Forutom en awesome surflesson tillsammans med Chris och Ai (tva timmars slutkorande i vagorna. lovely!) sa var egentligen inte Tamarindo sa javla magiskt. Sa sjukt turistiskt, inte minst pa vart hostel. Tva natter rackte gott och val. Den sista dagen hoppade vi dock pa en buss till Playa Conchal och stannade hela dagen. Bilder kommer pa facebook... nangang. Otroligt vackert att se pa en solnedgang pa en tyst strand med snackskal overallt, med varma vindar omkring en.

Idag har vart en lang dag. Chris stack fran Tamarindo runt 03:00 imorse, och vi sa vara viskande farval for den har gangen. Ai och jag gick upp ca 2 timmar senare for hastig frukost foljt av nagra timmar pa nagra lokalbussar mot Nicoya. Sjukt speciellt att anlanda till den har delen av Costa Rica. Ingen, och jag menar ingen, snackar engelska. Det ar sa langt ifran turistigt det kan vara och vi knagglar oss fram sa gott vi kan. Vi kom hit av en anledning (for sa manga andra anledningar finns inte - forutom the awesomeness av en akta Costa Rican town) - caving. Det finns en underjordisk grotta utanfor staden som vi kande for att kolla in (so we did) med kalksten, stalkmiter och stalaktiter sa tatt att man fick gora sig sa smal man bara kunde ibland for att ta sig fram. Sjukt haftigt. Dock maste jag nastan saga att vandringen till grottan var hojdpunkten. Vi tog en taxi ut till kontoret, for att sedan ge oss in i den forsta torra skogen vi sett i Costa Rica. I en och en halv timme vandrade vi helt ensamma i brannande hetta och, pa sina stallen, ganska hard terrang. Utmattande, ja,

men efter alla enorma odlor som sprang omkring stigarna, the whitefaced capuchin monkeys and the howler monkeys i traden (heaps of them - oh yes!) sa glomde vi totalt bort varmen, vattenbristen och trottheten. Brölapor (bara sa att ni ska forsta att de inte kallas "brolapor"), eller howler mokeys, hade vi hort mycket om. Trots det kunde man inte annat an bli chockad over de otroliga ljuden som kommer fran sa sma halsar. Nanstans i kroppen sager en instinkt till en att inte ga narmare, iom att det definitivt finns en jaguar eller tva langre fram pa vagen. Helt otroligt haftigt. Troligtvis min favoritvandring hittills (aven om det ar sjukt svart att sla en del utav dem). Jag kande mig levande. Och i harmoni med allt liv runt omkring oss. Fantastiskt.


Totalt utmattade kom vi tillslut tillbaka till staden, kastade i oss den godaste pizzan jag atit i hela mitt liv (mojligvis med en sadan titel endast av den anledning att jag inte atit pa tolv timmar, utan vandrat och klattrat storre delen av tiden istallet), och satte oss ner pa ett internetstalle for att smalta maten och gora oss redo for att forsoka samtala pa spanska med nagon i lokalbefolkningen om hur man lattast tar sig till Montezuma eller Santa Teresa. More surf, here we come - forhoppningsvis.


En utmattad men lycklig Anna halsar till er alla. Ciao!

Ah, jag onskar nastan att jag kunde uppdatera bloggen varje timme (yes, i know. there is such a thing called twitter... meh). Jag blir nastan trott pa mig sjalv, dock. For egentligen har jag bara samma sak att saga jamt. Livet ar sjukt bra. Nya saker hander varje dag, iofs. Sa jag antar att en del uppdateringar inte endast ar monotoma och same old same old. Men det ar svart att fa in allt. Det ar svart att tacka alla viktiga handelser. Naturliga hot springs nedanfor vulkanen (inte dyra resorts for 35 dollar, utan floder med varmt vatten som man kan hitta till om man traffar ratt personer!), annu fler fantastiska vattenfall, festivalliv i La Fortuna med sambadans langt in pa smatimmarna - och fantastiska manniskor att dela alla upplevelser med.

Jag ska inte forstora nasta video med prat. Bara njut:





Efter nagra underbara dopp, och nagra underbara timmar helt ensamma vid detta underverk borjade vi vandra tillbaka. Stannade pa en liten utkiksplats och snackade bort en hel timma. Vi bada har kommit fram till att det kanns som att vi kant varandra i flera manader. Lojligt hur bra vi trivs med varandra. Det var egentligen tankt att vi skulle splittras efter La Fortuna (som vi aker till imorn!), men det finns en mojlighet att vi haller ihop ett tag till. Dumt att kasta bort en perfekt resekamrat, right?

La Fortuna kan man ta sig till med buss, Jeep-Boat-Jeep, eller det lite mer primitiva alternativet: Horseback Riding! So that's what we're doing tomorrow. Pura Vida!

The Tarzan Swing som namndes var nog det mest adrenalinpumpande jag gjort pa lange. Och att sitta fast i ryggen och flyga som Superman en hel km, 200 m ovanfor tradtopparna var helt javla fantastiskt.

Vi haller igang som fan har i Santa Elena. Efter the ziplining lagade vi middag, pratade om hur mycket vi alskade the simple life blandat med aventyr var och varannan dag, for att sedan kasta oss ivag till the cloudforest igen nar kvallen foll. Sjukt haftigt att uppleva skogen pa natten. Ljuden ar helt annorlunda, och det kanns som att man gar in i en annan varld. Eldflugorna var manga och fantastiska. Nastan sa att man forvaxlade dem med stjarnor. Vi sag palsbekladda storre gnagare med namn jag inte minns, och sag pa hur en tarantula stor som min hand stallde sig i forsvarsposition nar vi lyste pa den.

Imorn blir nog den forsta lugna dagen. Eller snarare den forsta dagen da vi inte har en bestamd aktivitet inbokad. Det finns en mojlighet att vi tar en taxi mot San Louis Waterfall och vandrar in i skogen for ett independent dopp. Hade inte vart helt fel, faktiskt.

Rent personligt mar jag otroligt bra. Jag och Ai har sjukt kul tillsammans och som av en slump ar vi samma typ av resepersonligheter. Vi bada uppskattar naturen, vi bada ar spontana samtidigt som vi garna vill ha koll pa saker runt omkring oss (for att vara sakra pa att vi hittar det som passar oss bast, in terms of boende, aventyrsresor och annat smatt och gott), och vi trivs verkligen i varandras sallskap.

This life is so awesome. That's all I have to say, really.

Vi sag bade spidermonkeys och otroligt manga, ganska haftiga, faglar. Just for the record. Nu maste jag ge mig.
Ciao!

Don't get me wrong. I'm not complaining. This is what I signed up for, and I wouldn't have it any other way. Nonetheless... Det ar sa har det kommer kannas varje gang, right? Varje gang jag lamnar ett boende. Jag har vart pa Galileo i drygt tre dagar och det kanns som att jag har minnen for flera veckor. Det ar nastan sa att jag ar arg pa mig sjalv for att ens ha tankt tanken "Jag star nog ut tills pa sondag".

Vadret var helt fucking amazing igar, och jag och Nick gick upp tidigt for en fruktfrukost i parken. Vandrade runt/chillade i solen i drygt fem timmar, utan att riktigt forsta vart tiden forsvann. Helt underbar dag. Kvallen blev inte samre. Det blev Super Bowl Party framat sextiden (bilder fran detta togs med min kamera istallet for iPoden, och hamnar darfor pa facebook within a distant future) och aven om jag inte forstar mig pa American Football nanstans sa var kvallen inget annat an lyckad. Green Bay vann (Mike larde mig att jag skulle halla pa dessa - sa yey!) och en massa kramar med massa underbart folk. Carlos, Mike och Ryan lar jag ha mojlighet att traffa nar jag kommer tillbaka till San Jose, vilket jag innerligt hoppas. Nick, daremot, stack till Kina imorse. The glamorous life of us travellers. Tack och lov finns minnena kvar <3

Idag kastar jag mig pa en buss till La Fortuna. Drygt tva timmar innan den gar, och jag kanner mig i fas. En australiensare med ett namn jag inte jag stava, men som later som 'Aj' (eller 'Eye' om man ar engelsk), som anlande igar funderar pa att haka pa. Hon har dock precis kommit till stan, sa hon kanske hanger kvar pa Galileo nan natt till. Det visar sig.

The Glamorous Life of Travellers ar fucking awesome, sa lange man minns den gamla Avenue Q-sangen "For Now", som jag citerat ofantligt manga ganger har. This is what I signed up for, och jag klagar som sagt inte. Nya aventyr vantar, och for att komma dit maste man lamna saker bakom sig. Men latt ar det inte.

(Josh, Nick, Carlos, Ryan)


Jag kan inte riktigt forsta hur jag lyckades springa efter en frisbee i sadan varme. Man kanske glommer bort att svimma nar man har skoj! Folket pa Galileo ar sa helskona - jag kan inte saga det nog. Alla snackar med alla och jag kanner mig... vardefull. Does that sound cheesy? Probably, men delaktighet ar inte nat som alltid kommer latt for mig. Sa det ar vart att trycka pa =) Umgicks med dessa pojkar i stort sett hela dagen. Vi drog till parken senare pa kvallen igen, och jag och Ryan ended up talking to a 'tico' pa spanska. Ok, Ryan did most of the talking, men jag forstod sjukt mycket mer an jag trodde =P 

Jetlagen har inte riktigt lamnat mig annu. Visst, att somna runt 21:30 och vakna runt 06:00 kanske inte kanns som en jattekonstig dygnsrytm, men jag hade gillat om jag kunde sjuta fram den i tva timmar eller nat. That would be ideal.

Jag sitter forovrigt och forsoker ata ett apple, och glomma bort att mitt tandkott aldrig har klarat av att hantera denna frukt. Far kanske bli en kiwi istallet. Over and out.

Tre flygresor och typ ett dygn efter att jag tagit mig upp kl 04:30 pa morgonen kom jag fram till Galileo Hostel i San Jose. Skon stamning i the Rugged Pineapple Bar, men jag kande mig relativt slut och gick och la mig direkt. Jag trodde nog under flera tillfallen pa flygresan att jag inte skulle kunna ta mig fram. Forsenad plan och lite tid mellan alla byten kandes en smula stressigt. Men har ar jag ju.

Imorse pratade jag med nagra Arizonabor, som precis lamnade hostelet, om vart man borde resa harnast. Jag hade tankarna pa norrut mot La Fortuna i bakhuvudet, och bekraftade mina planer nar de sa att de skulle dit for att det verkade awesome. Sa jag stannar har till pa mandag, och sen hoppar jag pa en buss norrut. Enligt de flesta ska man ta sig ifran huvudstaden sa fort man kan, iom att det inte ar sa mycket att se har. Efter att jag och en svensk som heter Josh (i know, weird!) hade vandrat runt for att ta oss till el supermercado, sa kan jag inte annat an att halla med. Sa javla magiskt ar det inte har. Galileo ar chill som fan dock. Gott folk och harlig stamning. Sa tre dagar till ska jag nog overleva.


Snart drar nagra utav oss till parken for att chilla och kasta frisbee. Cause that's what we do here =P
Ciao.

Det börjar närma sig ganska rejält.

Uppdatering kommer att ske när tid och möjlighet finns. Jo, jag vet att jag aldrig riktigt varit den som känner för att skriva i bloggen vareviga dag, men vad jag försöker klargöra är att det kan komma att dröja ganska många dagar mellan inläggen. Jag tror ni överlever detta dock.

The planet of Anna förflyttar sig snart till andra sidan jorden. Runt 19:40 lokal tid (vilket blir ca 00:40 "nästa dag" här hemma i Norden) landar jag i San José, Costa Rica. Efter det blir det bara spontant resande söderut, antagligen. Om det är något jag lärt mig efter mina oändligt många besök i backpackerforum och dylikt, så är det att jag gör bäst i att acceptera redan nu att jag inte kommer hinna med allt. Visst låter det en smula sorgligt, men jag tänkte inte kasta mig in i någon "åk till så många länder jag kan, på så kort tid som möjligt"-spiral. Ingen stress. Bara jag och mitt lugn... och min aptit för äventyr. Den senaste veckan har resfebern börjat etsa sig fast ganska ordentligt. Sömnlösa nätter, darrande händer, spontana små skrik lite då och då - allt gjort med en exalterad underton, men ändå. Lite nervositet blandat med spänning, helt enkelt. De sista dagarna har jag dock känt mig förvånansvärt lugn. Jag har vart löjligt organiserad i min packning och allt som skulle göras är gjort. Det känns som att jag har landat i någon slags dvala av redo-het*, och i en slags emotionellt laddad axelryckning med energi från flera års längtan till den dagen jag har möjlighet att ta mig an världens alla äventyr, vill jag egentligen bara säga 'Bring it on - nu kör vi'.






* - this is not a real word.