L&A
Men livet är väldans bra. Jobbar både bar och servis nu vilket är trevligt för plånboken. I både fredags och lördags hade jag över 1600 kronor i dricks när kvällen var slut (även om 560spänn av det gick bort i fredags, iom att jag hade min första springnota. och i Druenvärlden betalar man sånt själv. oh well).
Älskar att Lovisa är här, förövrigt. Hon sitter nu bredvid mig och spelar disneyinspirerade donnerminnen i Aladdinformat på pianot. Tror dessutom aldrig att Eva the landlady har hört så mycket skratt från källaren förut. Ensamhet är underbart, det tänker jag aldrig säga något om, men ohlord vad jag har saknat den här människan. Thank God att hon kom tillbaka till Skandinavien.
That will be it for now :)
over and out.
summercat
The chilly wind whipped my both cheeks hard.
And the man next to me said 'Everything is gonna be alright'.
I said 'Nothing is gonna be alright, but thank you anyway'.
And then I saw your face in the airplane window.
I waved my hands and I shouted to you:
Tonight, tonight tonight, tonight
I wanna be with you
Tonight, tonight, tonight,
tonight
I wanna be with you tonight.
(jag tycker om Billie the Vision and the Dancers, bara.)
an eye for an eye...
Inatt kunde jag inte sova. I was puzzled. Låg och funderade på världen och mina principer. Detta var egentligen inte första gången detta exakta problem tyngt mig, men det var första gången på länge som ett moraliskt dilemma (om man ens kan kalla det det) bokstavligen höll mig vaken. Det började i baren på jobbet på söndagkvällen. Av någon anledning så hade datorn (som oftats bara visar iTuneslistan som spelas... over and over again. snark.) invaderats av någon som, var nyfiken på nyheterna. Skärmen visade nämligen detta uppslag:
etc.
En kollega kom in i baren och la självklart märke till att en internetsida var uppe. Detta var incidentally samma kollega som jag hade en dispyt med sist.
"Jaså, du sitter och läser tidningen såhär på arbetstid?" skrattade han. Jag svarade att det faktiskt var så när jag började jobba, men att jag självklart läst artikeln - "... lite deprimerande titel, dock." avslutade jag.
"Deprimerande?" replikerade han. "Den är ju fan uppmuntrande."
"Du tycker det?" svarade jag snabbt, inte ett dugg förvånad. Jag är medveten om att jag sällan träffar människor som håller med om alla mina makelovenotwar-principer.
"Tycker inte du det? Han förtjänade ju det!"
Självklart hade jag inte tid att gå in på alla mina anledningar, utan sa bara att jag inte tyckte att hämnd hjälper någon, och att det redan finns tillräckligt mycket våld i världen. Det sista får mig att låta som en hippie, jag vet.
Sen funderade jag på det under resten av kvällen. Läste artikeln igen.
"tog lagen i egna händer"
"armarna avslagna"
...
Behöver jag ens säga att jag inte förvarar det han gjorde (om han nu är skyldig)? - Nej, så mycket känner ni väl mig. Men detta låg jag och funderade på i timtal inatt. Och jag tycker det är brutalt hemskt. Precis på samma grunder som att dödsstraff är hyckleri. Och visst visst, nu skulle jag kunna börja dra alla anledningar som kommer ifrån hur jag faktiskt känner, och hur jag vill att människor ska tänka. Men det hör inte ens hit, lyckligvis för er. Poängen är bara att "Öga för öga, tand för tand"-konceptet inte fungerar. För den cirkeln slutar inte. Den som inte förstår eller håller med kan börja visa mig exempel på gangfights där den ena sidan yttrar orden "Fair enough, vi råkade skjuta din bror och nu skjöt du min. Call it even?"
Sådant händer inte. Lika lite som bråk på dagis avslutas när båda fått slå den andra en gång, kan man ta "lagen i egna händer" och tro att man gjort världen en tjänst när man skapat rättvisa genom att ge igen. Min följande mening kan låta provocerande, men har man den uppriktiga inställningen kan man lika gärna fråga sig om den nämnda 18-åriga kvinnan inte förtjänade att bli våldtagen. Vi vet ju inte historien bakom, eller hur? Hon kanske var ett barnmisshandlande fyllo som knivskurit sin förra pojkvän och stulit pengar från Röda Korset. Och lever man efter mottot "Öga för Öga", så förtjänade ju hon något slags fysiskt straff, eller hur?
Man kan inte tänka så. Det fungerar inte. Det gör bara inte det, och vi kan låtsas att jag inte ens tror på utveckling i människor, eller att man mår bra av att förlåta. Det hör som sagt inte hit. Poängen är att Gandhi har sagt en del vettiga saker, inte endast om man är antivåld.
"An eye for an eye, and the whole world goes blind."
the life of work
Idag jobbade jag i nästan 11 timmar.
Och my God. De senaste två dagarna på jobbet har vart händelserika. Vet inte riktigt vart jag ska börja. Eller om saker ens är värt att berätta om.
Kort och koncist kan jag väl säga att igår satt vi i skiten ungefär hela dagen. Ikväll var det sjukt lugnt, fastän vi bara gick runt och väntade på rushen. Tydligen stannade alla hemma och såg på Eurovision.
Under både igår och idag har jag fått mer och mer komplimanger av både servitörer, hovmästaren, sommerliern och restaurangchefen gällande hur duktig jag är. Att mitt tempo är högt, att jag har stenkoll i baren, att jag är grym på det jag gör och att jag alltid är glad. Sånt är alltid trevligt att höra.
Idag hade jag en dispyt med en kollega. That always rubs you the wrong way, huh? Människan är åtta år äldre än jag och har fortfarande inte lärt sig hur man talar i samtalston eller säger förlåt. De som hörde the yelling (från honom, inte mig) though, berättade att det är inte första gången han tappar fattningen och att det bara är att ignorera skiten. Fair enough. We cleared the air though (på mitt initiativ, needless to say). Är jag för naiv för denna värld? När Nova växlade några ord med mig om saken så sa hon att det är bara att väsa tillbaka. Men jag tycker inte om att väsa på människor. Och jag förstår inte varför folk tycks se "förlåt" som något slags tecken på svaghet. Oh well.
Vädret är underbart nowadays för övrigt. Alla runt om mig kanske inte skulle hålla med, för det är inte medelhavssol ständigt och jämt. Men himlen växlar mellan alla nyanser av blått och det får havet att se gudomligt vackert ut. Är det bara jag som tänker så?
What else? Jo, jag jobbar mycket. Men it keeps my mind off other things. Dessutom tycker jag verkligen om mitt jobb. Lucky me.
Och jag vet att jag sa detta i mitt senaste blogginlägg också, men My God vad jag längtar till den 7e juni.
That's about it.
over and out.
Mysteriet på Druen.
I onsdags var jag ledig och spenderade, som planerat, dagen på fästningen. Läste ut första boken i serien "Det Mörka Tornet" av Stephen King, solade och såg på havet. Det var helt underbart och jag vill spendera alla mina lediga dagar så, typ. Och trots att fästningen njöt av mitt sällskap i över fem timmar så hann jag ändå med tvätt, städning och disk när jag kom hem. I'm awesome.
Och igår var det jobb till stängning. Jag vågar väl egentligen säga att om tisdagen var min sämsta dag på Druen hittills, så var igår min bästa. Så fort jag gick på så hade jag inte en lugn stund på två timmar, och det vart megakul. Stressigt precis till den grad så att man inte sitter i skiten, och jag var grym. Sedan fick man några lugna minuter innan nästa rush kom - och så såg resten av kvällen ut. Sådana dagar vill jag alltid ha. Tiden gick hur fort som helst och det var nice. Dagen slutade mindre bra dock. På väg upp för trappan när jag skulle göra mitt uppgör så kikade jag på hur mycket dricks på kort jag hade fått, la ihop det med dricks i cash + alla servitörers bidrag till baren för kvällen och fick ihop ca 800 kronor. Jo, jag vet att jag har sagt att jag föredrar luncher, men man går hem betydligt rikare på kvällarna. Hur som helst så började räkna upp pengar som skulle bankas och upptäckte att de tog slut. Och då snackar vi all min dricks + växeln på 750:- som jag hade med mig. Klagade för Johan som sa att jag var inte den enda som saknat dricks idag och vi räknade ut att det måste vart nåt fel på systemet. Så jag skrev en lapp till Heidi och förklarade att mysteriet måste lösas. Ovärt att gå hem 1500-1600 kronor minus i plånboken.
Ikväll jobbar jag bara till ca 01:30. Så jag slipper stängning. Det gillar vi. Har dock två dagar i juni där jag är schemalagd till 03:30 en dag (vilket oftast betyder 04:00) och börjar jobba kl 10:00 dagen efter (eller några timmar senare - hur man nu vill se på det). Det känns väldigt ovärt. Ska dock kolla om jag kan byta de sista timmarna med någon.
Jag längtar så jag kan dö till den 7:e juni.
Och det var hela min uppdatering.
Ciao.
take all the courage you have left.
Juni kommer bli massa arbete. Det är bra, tror jag. Juni innebär också att fina människor kommer hit. Lovisa runt den sjätte (eller tidigt på måndagmorgon, eftersom saker måste alltid krocka =P ). Och älskade Sanna och Oskar runt den 16:e hoppas jag på.
Sen saknar jag Jenna. Frankrike tog henne liksom väldigt långt bort, och sen stannade den känslan.
Ibland undrar jag vart jag hade tagit vägen om jag inte i sista minuten valt Donner.
Dagens låt (utan tvekan) :
Little Lion Man - Mumford & Sons
"Weep little lion man,
you're not as brave as you were at the start,
---
But it was not your fault but mine,
and it was your heart on the line.
I really fucked it up this time
didn't I, my dear?"
the awesomeness of skype.
Lovisa Matilda Jennervall.
jagvetintevadjaghadegjortutandigminunderbara.
Jag Älskar Dig
mer än du kan förstå.
regnig kväll.
Saknaden finns kvar. Inte mycket mer att säga. Inget intressant att läsa om, I imagine.
På onsdag hoppas jag på underbart väder. Då är jag ledig och planerar att sitta vid fästningen och läsa hela dagen. Jag längtar verkligen.
Och Lovisa är inte på skype. Payback time?
Oh well. I miss her.
over and out.
how it ends.
Inatt kunde jag inte sova. Eller så ville jag inte försöka - inte säker på vilket. Såg på Scrubs tills åttonde säsongens final (som var värdelös, sorry) för att glömma att bortom laptopen fanns en tom sida av sängen som skulle vara kall under natten. Jo, ledsen för dessa mörka rader, men jag vill förklara varför jag var trött. Jag var trött för att jag visste att tiden emellan "glömma med hjälp av humorprogram" och "sömn" skulle vara brutalt dålig. Så jag väntade med att försöka sova. Skjöt på det.
Needless to say så var jag sömnig när klockan ringde. Tunga ögonlock och allt det där. Vanligtvis är sådana morgonar föremål för små "in the moment"-önskningar att få dagen fri. Men hade jag fått det hade jag ändå inte gått och lagt mig igen. Den där mittemellan-tiden klarar jag bara max en gång om dagen.
Sommarvädret gjorde självklart att jag fick åka in och jobba. Camilla Hovmästare bad mig under dagen att stanna längre, om jag kunde. Självklart. Trött som fan, men självklart. Johan och jag slutade samtidigt vid halv åtta eller nåt. Satt och åt på Druen för att sedan spendera kvällen tillsammans vid havet. Glass och solnedgång och sommardoft och promenad vid foten av Aker Hus Fästningen. Var egentligen alldeles alldeles för trött för att orka med nåt av det, men Johan är snäll, och tystnaden skulle fått mig att tänka. Palla det.
Så det var en bra eftermiddag/kväll. Kom hem vid halv tolv kanske. Åkte moppen hem utan handskar eller scarf. Så mycket sommar är det. Löjligt underbart.
Imorn får jag träffa mina kära föräldrar. Det blir inte alls dumt.
Önskar jag kunde få träffa min bror snart också. Det hade känts bra.
Nästa månad är alla mina pass i baren o-sol. Detta är ett eget uttryck jag uppfunnit som betyder att jag inte har solvakter i baren, utan garanterade vakter. Nu är iofs sommaren här, så nästan alla solvakter är typ garanterade, men ändå. Har en del servitörvakter också. Det blev som Heidi sa. Inkörningstid i baren ett tag, så att jag kan nog för att kunna klara mig där ensam en lördagkväll när alla bongar viner från alla världens hörn, och sen lite växlande, så att jag ska kunna ta mig an både servitrisyrket och bartenderyrket. That's good. Lucky me.
They live on the sun .
roll away your stone
Jag kom hem för någon halvtimma sedan, tror jag, från flygplatsen, och jag vågar inte riktigt sätta på någon musik, med risk för att det där som gör att hjärtat vill vrida sönder sig ska bli starkare, vad jag än lyssnar på. Det är mörkt. Idag var en underbar dag, tills klockan blev 20:30, ungefär. De senaste tio dagarna har vart underbara. Ikväll är inte underbart. Ikväll är det mörkt.
"Darkness is a harsh term, don't you think?
Yet, it dominates the things I see."
Utan att bli för touchy feely så här på en allmän blogg, så mår jag inte bra just nu.
Goodbye has never felt this heartbreakingly awful.
(får man skrika, även när man bor under ett tunt golv till en gammal dam?)
Skrika.
väldigt kort.
Saknar mina två favorit-L.
Livet är bra. Orättvist, när allt kommer omkring. Men just nu, bra.
<3
gäsp
Det är ungefär det jag hinner med i detta blogginlägg. Förutom att benen känns en smula trötta så ser jag fram emot kvällen. Helgkvällarna är roliga i baren. Det blir t.o.m. en del drinkar att blanda, vilket alltid är kul.
Och Mike kommer hit om mindre än 48 timmar. Kärlek på den.
Ciao.
4 days to go
Längtar så jag håller på att gå under.
and I'll forget the world that I knew,
but I swear I won't forget you.
Oh, if my voice could reach back through the past, I'd whisper in your ear
oh darling, I wish you were here.
days in Oslo.
Tydligen så finns det sådana personer också. Norrmän, jag säger då det.
Men med Evas tillåtelse över sms smög jag upp till henne (och kände mig som en inbrottstjuv. det här med att snoka runt hos andra är inte min grej) och satte i alla kontakter som skulle sättas i. Thank God.
Igår var nog den hittills jobbigaste dagen på Druen, sen jag började. Alldeles för få människor jobbade, hela restaurangen var full, både på 1:a och 2:a etaget, stora sällskap gjorde att man knappt kom fram, och mitt i all så slutade varmkökets bongmaskin att fungera. Man tycker ju att de i varmköket borde bli misstänksamma när restaurangen är fullsatt, kallköket får en massa bongar och deras maskin bara slutar komma med matbeställningar. Men det tog ca en halvtimma innan kockarna kom på att de kanske skulle ringa upp till oss och fråga varför människor inte ville ha mat längre. Så vi löste problemet, men var en halvtimma efter, och alla satt i skiten, ganska rejält.
Två värda saker som hände dock (eller tre saker, och man räknar med att dagen faktiskt tog slut)!
Ett sällskap på 8 gamla damer, som jag tog hand om, skulle (självklart) betala var för sig. Fick lite tid att prata lite med var och en (trevlig som jag är), och en utav dem tryckte på hur trevligt hon tyckte det var med att det jobbade så mycket svenskar här (inte första gången jag hör det). Så hon fortsatte med att berätta att (fastän hon var norsk) bodde i Sverige.
- Ja, jag har bott i Sverige i snart tretton år. Jag bor i en liten stad som heter Alingsås.
The world is just not big enough =P
Den andra värda saken som hände, hände at the peak of my stressighet, tyvärr. Men mitt i allt, när jag tittar upp, ser jag Annestine och Fredrik Jacobsen stå i trappan. Mor och son i familjen som är våra grannar på Hidra och våra vänner för livet sen jag var liten. Mitt hjärta hoppade bokstavligen till när jag såg dem, för det fick mig att inse att Hidra är på riktigt, och att livet är bra (seriöst). The sucky thing var att jag hade ingen tid att prata. Så jag lägger bara handen på Annestines axel och säger att jag är så ledsen men jag har verkligen ingen möjlighet att stanna upp i två sekunder, och springer vidare. Sedan hör jag Fredrik ropa efter mig att de kommer tillbaka en annan gång, när han vinkande går ner för trappan. Underbart att se dem. Sjukt ovärd tidpunkt dock. Synd.
Förövrigt så saknar jag folk.
Saknar Lovisa (det känns liksom i hjärtat att hon är längre bort nu).
Saknar Ludvig helt galet mycket.
Saknar Mike, men den saknaden stillas snart, tack och lov.
Saknar min kära bror extra mycket efter en timmas telefonsamtal igårkväll <3
Saknar Sanna och den där avslappnande och lugna känslan man får av att vara med henne (she's like crack.)
Saknar Oskar och hur han får mig att skratta.
Saknar Jenna som jag knappt minns hur hon ser ut (och som säkert är 7 nyanser brunare nu) för det var så längesen.
Saknar att vara bland människor jag älskar, helt enkelt.
och nu saknar jag mat. måste äta innan jobbet.
ciao.
alldeles för normal.
Kära publik, ni har haft äran och chansen
Att höra en utav de allra mest roliga i branschen
Men få vet ju om att den här killen finns
Det är ju oftare de annorlunda människorna man minns
Man ska helst sticka ut, vara tjock och från Gotland
Ännu hellre vara kurd eller kanske uppväxt i Norrland
Med homosexappeal eller rullstolspermobil
Jag är alldeles för normal för att märkas
Jag är ens inte cp
Cp, cp, ens inte cp eller gay eller opererad tjej
Inte cp, cp, cp, ens inte cp
Att sticka ut det är inte min grej, nej, nej, nej
Det är så svårt att sticka ut, jag är varken snygg eller ful
Jag har ingen dialekt som är märklig eller kul
Är inte adopterad flykting med intressant färg
Är varken indier eller rödhårig, lång lesbisk dvärg
Har ingen spännande sjukdom som anorexi
Är varken transa eller bi, hur trist kan man bli
Har inte bitit min svåger på spy bar och tatt droger
Jag har allting emot mig från början
Jag är ens inte cp
Cp, cp, ens inte cp eller gay eller silikonstinn tjej
Inte cp, cp, cp, ens inte cp
Att sticka ut det är inte min grej, synd för mig
Jag har aldrig varit kung i kungsan och misshandlat andra
Försöker naivt att kvalitetsvägen vandra
Men det är inget som intresserar en nutida journalist
Att man bara jobbar på som en proffsig artist
Nej man ska helst stått och knullat i nån big brother-kanal
Ingen minns en sjysst kille som är kul fast normal
Och jag ligger inte gärna med herr Brinkenstjärna
Jag har allting emot mig från början
Jag är ens inte cp
Cp, cp, ens inte cp eller gay eller opererad tjej
Inte cp, cp, cp ens inte cp
Att sticka ut det är inte min grej, synd för mig.
("Han har absolut gehör. Det räcker med att plinga på en flaska så hör han om det är Absolut Citron eller Absolut Mandarin...")
hastigt.
Min dator har vart ofungerande i två dagar. (Två dagar utan något datorrelaterat... När man bor ensam, långt bort från alla man bryr sig om. Den ni.)
Men nu fungerar den, thank God. Idag var kul. Och ny regel på Druen. Bartendern får en del av allas dricks i slutet på dagen. Jag tycker om att sådana här regler påtänks i samma veva som jag börjar. Bra skit.
Så nu har jag börjat min maj-massajobb-månad. Min första lediga dag kommer någon mycket speciell hit, och stannar i över en vecka. <3 (visserligen kommer jag jobba mestadels av hans vistelse, men det är alltid något.)
So... gällande arbetsdagar i sträck:
2 down, 9 to go.
deep breath.
(mat. ja tack.)
regn
Igår var en bra dag, bra kväll. Satt länge på restaurangen med papput och tjötade, bara för att komma hem och sitta i stuen och tjöta en massa mer. Min far är en väldigt bra far. <3
Idag och imorn är jag ledig. Det har spöregnat ute, så det hade nog inte blivit så mycket att göra på jobbet i vilket fall som helst. Eva the landlady kom och knackade på förut, för att se om hon kunde få tillbaka en värmefläkt jag lånat, och hon var genuint chockad över att jag var hemma "mitt i veckan". Sen ställde hon lite subtila frågor som på ren norska verkade kunna översättas till "Du har väl ett jobb?". Jeez, jag vet att hon bara råkar vara en dam som tar emot pengar från mig varje månad, men jag tycker verkligen inte om när folk tvivlar på en av ingen anledning alls. Trodde hon ärligt talat att jag skulle jobba 24/7, 365?
Idag saknar jag Ludvig. Jag hade behövt honom här idag.
<3
"ett löfte bland nedgrävda...."
- Jag saknar dig.
svensk?
Innan den 23e inträffade funderade jag på hur det skulle kännas när den efterlängtade helgen var över. Ifall det skulle kännas konstigt att inte längre längta efter något. Men framtiden ska förhoppningsvis resultera i många besök från Alingsås, Göteborg, Särö, Hidra och Norwich, to name a few. Och i sommar ska trion till Hidra. Så ska det bara bli. Så måste det bara vara. Två år sedan var alldeles för löjligt längesedan.
Jag tänkte nu byta samtalsämne för att försöka få ut lite identitetskristankar som cirkulerat i mitt huvud den senaste veckan. Några stycken vet redan hur jag, utan att riktigt medvetet tänka på det, har börjat norskifiera (it's a word!) mitt språk. Det började ganska simpelt när jag upptäckte migg själv med att säga "Tast in totalbeloppet, tack." till en kund, istället för "Slå in totalbeloppet". Inga problem där, egentligen. Man får ju anpassa sig så att gästerna förstår. Men från det lilla språkhoppet har jag gått igenom en mellanfas där "måste" blivit "må", "saknar" blivit "manglar" och "spisen" blivit "peisen", till att totalt förvirra mig själv. Igår upptäckte jag mig själv med att säga "Jag kjønner inte - ..." (thank god att jag fortfarande säger 'inte'), "Lukk døra." och det värsta hittills: "Du må bare si fra vis...". Seriously? Och det är ju inte direkt så att jag har någon dialekt att backa upp med. Jag låter bara som en svensk wannabe. Iofs har ju Norge och norska alltid legat mig varmt om hjärtat, så den beskrivningen kanske inte är helt off. Vad jag dock inte förstår med hela den här språkändringen är att jag spenderat varenda sommar i Norge sen jag knappt kunde gå, och min svenska har inte blivit mindre svensk för det. Och anledningen skulle kunna vara att på Hidra umgås jag med vänner och familj, som pratar svenska, men på Druen är 80% av de anställda från Sverige, for crying out loud! So what's the deal? Dock finns kanske förklaringen i dessa svenskars svenska. Jag är inte den första som ändrar ord. På Druen sägen inga svenskar "spisen" eller "saknar" eller "slå in". Vi är som en enda stor wannabefamilj, antar jag.
Now, I know what you're thinking - vad händer med engelskan, Anna? Den som definierat dig i så många år. Den som bara Jonathan och Lovisa förstår fullt ut (och Mike, då...). Och come to think about it så infinner den sig inte riktigt lika ofta längre. Men det beror nog mest på att man kan inte prata engelska med gäster, om det inte råkar vara det enda de förstår. Påtal om det så tog jag hand om ett amerikanskt par för några veckor sedan (meaning: deras bord var på min station), och efter den korta stunden då jag välkomnat dem, visat dem till sitt bord och givit dem menyer frågade mannen den ledande frågan: "So you've lived in the states before, or what?". Lite antagande, sådär. Komplimang? Yeah, I think so :) eller Ja, det synes jeg.
underbart
Jag har världshistoriens bästa föräldrar. No competition.
Lägenheten är underbar. Det är verkligen underbar. Hemtrevlig, enormt stor och helt underbar. Mitt liv är överdrivet bra just nu.
(och bara för att jag råkade använda ordet fem gånger så lyssnar jag på "Underbart" av Kalle Moraeus och Orsa Spelmän.)
<3
(och visst ja, för er som inte träffat mig så har jag numera sommarfärg på håret.)
hard workworkwork.
Vaktschemat för majmånad kom idag. 'Woho' tänkte jag när jag fick tag på det först. 'Nu ska jag skriva upp mig på massa tider'. Be careful with what you wish for? Nja, jag är nöjd. Jag skrev upp mig på en tid. Resten fanns redan där. Massa bar, mycket luncher - tack. Jag har insett att jag gillar luncher. Jag gillar tanken på att dagen inte är slut när jag slutar jobba. Who'd have known, jag som avskyr att gå upp på morgonen. Anyway, majmånad kommer vara mitt livs första "Jag håller på att dö"-månad, tror jag. Jag har aldrig riktigt vart nära att jobba ihjäl mig tidigare, så vi får se hur det går. Som mest jobbar jag tio dagar i sträck. På hela maj har jag nog fem lediga dagar - nåt sånt. Hela min utbildningstid på Burgården gick jag runt med "Jag vill till Oslo och bara jobba."-tankar. Få känna känslan av att bara knega. Så nu får vi se hur jag trivs med drömmen som gick i uppfyllelse. While we're on the worksubject - jag tror helt seriöst att de senaste 7 dagarna jag jobbat så kliver minst två arbetssökande om dagen in i restaurangen. Minst. Det slår mig oftare och oftare hur tacksam jag är. Lägenheten är underbar, jag har ett grymt heltidsjobb mitt i krisen (på Aker Brygge!!) och alla de där drömmarna om framtiden börjar se verkliga ut iom att de första steget är taget. Livet är väldigt bra.
Men oh lord vad jag saknar min Lovisa.
23e, kom kom kom.
