Jag ska inte forstora nasta video med prat. Bara njut:





Efter nagra underbara dopp, och nagra underbara timmar helt ensamma vid detta underverk borjade vi vandra tillbaka. Stannade pa en liten utkiksplats och snackade bort en hel timma. Vi bada har kommit fram till att det kanns som att vi kant varandra i flera manader. Lojligt hur bra vi trivs med varandra. Det var egentligen tankt att vi skulle splittras efter La Fortuna (som vi aker till imorn!), men det finns en mojlighet att vi haller ihop ett tag till. Dumt att kasta bort en perfekt resekamrat, right?

La Fortuna kan man ta sig till med buss, Jeep-Boat-Jeep, eller det lite mer primitiva alternativet: Horseback Riding! So that's what we're doing tomorrow. Pura Vida!

The Tarzan Swing som namndes var nog det mest adrenalinpumpande jag gjort pa lange. Och att sitta fast i ryggen och flyga som Superman en hel km, 200 m ovanfor tradtopparna var helt javla fantastiskt.

Vi haller igang som fan har i Santa Elena. Efter the ziplining lagade vi middag, pratade om hur mycket vi alskade the simple life blandat med aventyr var och varannan dag, for att sedan kasta oss ivag till the cloudforest igen nar kvallen foll. Sjukt haftigt att uppleva skogen pa natten. Ljuden ar helt annorlunda, och det kanns som att man gar in i en annan varld. Eldflugorna var manga och fantastiska. Nastan sa att man forvaxlade dem med stjarnor. Vi sag palsbekladda storre gnagare med namn jag inte minns, och sag pa hur en tarantula stor som min hand stallde sig i forsvarsposition nar vi lyste pa den.

Imorn blir nog den forsta lugna dagen. Eller snarare den forsta dagen da vi inte har en bestamd aktivitet inbokad. Det finns en mojlighet att vi tar en taxi mot San Louis Waterfall och vandrar in i skogen for ett independent dopp. Hade inte vart helt fel, faktiskt.

Rent personligt mar jag otroligt bra. Jag och Ai har sjukt kul tillsammans och som av en slump ar vi samma typ av resepersonligheter. Vi bada uppskattar naturen, vi bada ar spontana samtidigt som vi garna vill ha koll pa saker runt omkring oss (for att vara sakra pa att vi hittar det som passar oss bast, in terms of boende, aventyrsresor och annat smatt och gott), och vi trivs verkligen i varandras sallskap.

This life is so awesome. That's all I have to say, really.

Vi sag bade spidermonkeys och otroligt manga, ganska haftiga, faglar. Just for the record. Nu maste jag ge mig.
Ciao!

Don't get me wrong. I'm not complaining. This is what I signed up for, and I wouldn't have it any other way. Nonetheless... Det ar sa har det kommer kannas varje gang, right? Varje gang jag lamnar ett boende. Jag har vart pa Galileo i drygt tre dagar och det kanns som att jag har minnen for flera veckor. Det ar nastan sa att jag ar arg pa mig sjalv for att ens ha tankt tanken "Jag star nog ut tills pa sondag".

Vadret var helt fucking amazing igar, och jag och Nick gick upp tidigt for en fruktfrukost i parken. Vandrade runt/chillade i solen i drygt fem timmar, utan att riktigt forsta vart tiden forsvann. Helt underbar dag. Kvallen blev inte samre. Det blev Super Bowl Party framat sextiden (bilder fran detta togs med min kamera istallet for iPoden, och hamnar darfor pa facebook within a distant future) och aven om jag inte forstar mig pa American Football nanstans sa var kvallen inget annat an lyckad. Green Bay vann (Mike larde mig att jag skulle halla pa dessa - sa yey!) och en massa kramar med massa underbart folk. Carlos, Mike och Ryan lar jag ha mojlighet att traffa nar jag kommer tillbaka till San Jose, vilket jag innerligt hoppas. Nick, daremot, stack till Kina imorse. The glamorous life of us travellers. Tack och lov finns minnena kvar <3

Idag kastar jag mig pa en buss till La Fortuna. Drygt tva timmar innan den gar, och jag kanner mig i fas. En australiensare med ett namn jag inte jag stava, men som later som 'Aj' (eller 'Eye' om man ar engelsk), som anlande igar funderar pa att haka pa. Hon har dock precis kommit till stan, sa hon kanske hanger kvar pa Galileo nan natt till. Det visar sig.

The Glamorous Life of Travellers ar fucking awesome, sa lange man minns den gamla Avenue Q-sangen "For Now", som jag citerat ofantligt manga ganger har. This is what I signed up for, och jag klagar som sagt inte. Nya aventyr vantar, och for att komma dit maste man lamna saker bakom sig. Men latt ar det inte.

(Josh, Nick, Carlos, Ryan)


Jag kan inte riktigt forsta hur jag lyckades springa efter en frisbee i sadan varme. Man kanske glommer bort att svimma nar man har skoj! Folket pa Galileo ar sa helskona - jag kan inte saga det nog. Alla snackar med alla och jag kanner mig... vardefull. Does that sound cheesy? Probably, men delaktighet ar inte nat som alltid kommer latt for mig. Sa det ar vart att trycka pa =) Umgicks med dessa pojkar i stort sett hela dagen. Vi drog till parken senare pa kvallen igen, och jag och Ryan ended up talking to a 'tico' pa spanska. Ok, Ryan did most of the talking, men jag forstod sjukt mycket mer an jag trodde =P 

Jetlagen har inte riktigt lamnat mig annu. Visst, att somna runt 21:30 och vakna runt 06:00 kanske inte kanns som en jattekonstig dygnsrytm, men jag hade gillat om jag kunde sjuta fram den i tva timmar eller nat. That would be ideal.

Jag sitter forovrigt och forsoker ata ett apple, och glomma bort att mitt tandkott aldrig har klarat av att hantera denna frukt. Far kanske bli en kiwi istallet. Over and out.

Tre flygresor och typ ett dygn efter att jag tagit mig upp kl 04:30 pa morgonen kom jag fram till Galileo Hostel i San Jose. Skon stamning i the Rugged Pineapple Bar, men jag kande mig relativt slut och gick och la mig direkt. Jag trodde nog under flera tillfallen pa flygresan att jag inte skulle kunna ta mig fram. Forsenad plan och lite tid mellan alla byten kandes en smula stressigt. Men har ar jag ju.

Imorse pratade jag med nagra Arizonabor, som precis lamnade hostelet, om vart man borde resa harnast. Jag hade tankarna pa norrut mot La Fortuna i bakhuvudet, och bekraftade mina planer nar de sa att de skulle dit for att det verkade awesome. Sa jag stannar har till pa mandag, och sen hoppar jag pa en buss norrut. Enligt de flesta ska man ta sig ifran huvudstaden sa fort man kan, iom att det inte ar sa mycket att se har. Efter att jag och en svensk som heter Josh (i know, weird!) hade vandrat runt for att ta oss till el supermercado, sa kan jag inte annat an att halla med. Sa javla magiskt ar det inte har. Galileo ar chill som fan dock. Gott folk och harlig stamning. Sa tre dagar till ska jag nog overleva.


Snart drar nagra utav oss till parken for att chilla och kasta frisbee. Cause that's what we do here =P
Ciao.

Det börjar närma sig ganska rejält.

Uppdatering kommer att ske när tid och möjlighet finns. Jo, jag vet att jag aldrig riktigt varit den som känner för att skriva i bloggen vareviga dag, men vad jag försöker klargöra är att det kan komma att dröja ganska många dagar mellan inläggen. Jag tror ni överlever detta dock.

The planet of Anna förflyttar sig snart till andra sidan jorden. Runt 19:40 lokal tid (vilket blir ca 00:40 "nästa dag" här hemma i Norden) landar jag i San José, Costa Rica. Efter det blir det bara spontant resande söderut, antagligen. Om det är något jag lärt mig efter mina oändligt många besök i backpackerforum och dylikt, så är det att jag gör bäst i att acceptera redan nu att jag inte kommer hinna med allt. Visst låter det en smula sorgligt, men jag tänkte inte kasta mig in i någon "åk till så många länder jag kan, på så kort tid som möjligt"-spiral. Ingen stress. Bara jag och mitt lugn... och min aptit för äventyr. Den senaste veckan har resfebern börjat etsa sig fast ganska ordentligt. Sömnlösa nätter, darrande händer, spontana små skrik lite då och då - allt gjort med en exalterad underton, men ändå. Lite nervositet blandat med spänning, helt enkelt. De sista dagarna har jag dock känt mig förvånansvärt lugn. Jag har vart löjligt organiserad i min packning och allt som skulle göras är gjort. Det känns som att jag har landat i någon slags dvala av redo-het*, och i en slags emotionellt laddad axelryckning med energi från flera års längtan till den dagen jag har möjlighet att ta mig an världens alla äventyr, vill jag egentligen bara säga 'Bring it on - nu kör vi'.






* - this is not a real word.

Min statistik har, inte helt oväntat, droppat en del sedan jag kom hem från Oslo. Jag tänkte anamma detta och ta en liten paus från bloggandet. Här hemma i Alingsås händer det sällan nåt spektakulärt i vilket fall som helst, och det kommer inte finnas så mycket värt att rapportera.

Så jag ber att få återkomma runt den 3e februari. Då bör jag befinna mig i Centralamerika och jag bör ha saker att berätta. På återseende!

Flytten från Oslo gick förvånansvärt smärtfritt. Det känns lite som att jag var klar med min separationsångest när torsdagen tillslut kom. Saknaden kommer finnas där, men jag är glad över att vara hemma. Nyårsaftonen var fantastisk. Att få spendera den med Lovisa var ju löjligt underbart, bara det, och resten av folket förgyllde bara tillvaron extra mycket.

Chris springer omkring i huset och packar. När jag väl kommer hem i en månad så ska han spendera två veckor i Turkiet, och klättra. Inte ok. Inte heller ok att han åker imorn. På min födelsedag. Damn him.

Finns inte så mycket mer att säga för tillfället. Jag är trött men lycklig och kommer att vara det resten av kvällen. När jag var liten tyckte jag alltid att det var viktigt att somna innan midnatt om dagen som följde var en speciell dag, typ födelsedagar eller julafton, så att man skulle vakna upp till den speciella dagen, inte bara gå in i den i vaket tillstånd. Jag slutade bry mig om detta på senare år, men ikväll finns det en möjlighet att jag nostalgitrippar tillbaka till känslan av att födelsedagar är nåt stort. Av någon anledning ser jag väldigt mycket fram emot morgondagen. Don't get me wrong, jag brukar tycka det är kul att fylla år, rent allmänt, men det är nåt speciellt med just den här gången. Antagligen för att jag är hemma. Underbara Torvmossen.

Vad kan jag säga? Skrivpeppen har inte riktigt funnits där. Det ironiska i uteblivandet av blogginlägg den senaste veckan är att det känns som att årets sista dagar har vart mer händelserika än någon annan vecka jag spenderat i Oslo. Ännu fler vinkvällar i sängen, ännu fler avsked - och självklart den underbara tiden hemma i Alingsås.

Jobbade kväll i förrgår, dubbel igår, jobbar dubbel idag och lunch imorn. Sen drar jag. Jag antar att det är gött. "Going out with a bang" som en viss engelsman sa. Nu må jag nästan lägga på ett kol. Jag lovade Jecca att jag skulle försöka ta mig in till jobbet lite tidigare idag. Någonstans fick jag för mig att mellandagarna skulle vara lugna. Tji fick jag.

Ciao
(med en garanti om bättre uppdatering i framtiden).

Livet är så sjukt kul när man får bounca lite idéer och tankar om framtiden med morsan.

Föregående mening är bara ett litet utdrag från de senaste dagarnas känslor av kärlek. Det blev en del sista kramar på Druen innan jag tog min juleferie. I mellandagarna blir det i stort sett bara jobb, men det bli iaf en till glimt av Oslo innan det är helt slut. Dock är ju inte alla där då, så som sagt... Sista kramar. Det fälldes t.o.m tårar av andra än jag själv. Who'd have known? Det var snökaos på vägen hem, och jag undrar ifall Thomas förstod hur mycket flax han hade när han fick haka på mig och farsan hem till Götet. Vår vita Mondeo försvann nästan i snön men vi lyckades precis ta oss förbi flera stycken nästan kanande lastbilar innan kaoset var ett faktum och E6an stängdes av. Vi snackar om minuter här. Phew.

I vilket fall. När far och jag äntligen anlände till Alingsås blev det glögg, julmust och mys in på småtimmarna med familjen. Kärlek! Imorse klev jag upp, trots en enorm trötthet, för att ta mig in till Götet och ta en frukost med Sanna och Oskar. Kärlek igen! Efter en grovt försenad tågtur tillbaka till potatisstaden åkte jag och far till Jordnära och synade granar i kylan. Kvällen följdes av ännu mer glögg och familjemys, och nu det sista har jag tvingat upp min mammut till kontorsrummet på övervåningen för att att bidra med moderliga råd. Det bästa med att få moderliga råd av morsan i situationer som dessa är att hon inte beter sig som en orolig förälder, utan snarare som en peppande framtidsmentor, typ. Jag la fram alla tankar om Costa Rica - resa dit, kurs, boende, område, packning och en jäkla massa annat - och nu när hon gått ner igen känner jag mig ännu säkrare på att spontanitet är det som gäller. Jag trodde inte jag kunde bli mer pepp på att flyga över Atlanten och börja upptäcka saker, men det kunde jag tydligen. Kärlek, once again - can I get a Amen?

(varför har jag aldrig hört någon säga "Can I get an Amen"? Det kanske jag har, iom att det är det korrekta uttrycket, rent grammatiskt, men i mitt huvud hör jag bara the black reverend som mest bryr sig om vad som låter coolast in the ears of the lord... random tanke.)

Godnatt Alingsås, faktiskt.

Ok, jag vet inte riktigt vad som hände där. Alla dagarna bara sprang iväg. Jag har funderat på en värdig anledning till detta, men sanning är nog helt enkelt att jag inte känt mig pepp på att skriva något. Druendagarna rullar på och det börjar sakta med säkert slå mig att allt jag gör här i Oslo, gör jag snart för sista gången. Städar kylarna på söndagsstäden på Druen, går och handlar på Joker i hörnet, ser ut mot havet från 2a etaget på restaurangen... Det börjar verkligen närma sig slutet och en massa blandade känslor slåss om att få plats i mitt huvud. Vemod, saknad och separationsångest försöker samsas med obeskrivlig glädje, lugn och superframtidspepp. Framför allt annat tror jag dock jag känner mig nöjd. Det känns bra. Bra att jag kom hit för nio månader sedan, bra att Oslo blivit ett värdefullt kapitel i mitt liv och bra att det snart är över.

Jag försöker kolla med alla när deras sista arbetsdagar är, så jag inte missar nåt hejdå. Min första adjökram fick jag i förrgår av Jossan. Hon drar till Mauritius i dagarna, och i fredags var sista gången jag såg henne. En del Druenmänniskor åker iväg över jul och kommer inte tillbaka förrän nästa år, och dessa personer måste jag också hålla ett extra öga på, så att jag inte missar deras sista dagar. Och visst - många frågar om, försäkrar och tvingar mig att komma tillbaka till sommaren... och en del av mig vill väl hålla det casual och säga att det säkert blir så. Man ska dessutom aldrig säga aldrig, men jag tror verkligen inte det. Jag tror jag är färdig här. Även om jag inte tycker om farväl.


Ikväll ska jag hålla mig hemma så jag kan springa till Claes lite då och då. Han har gått och blivit dyngsjuk och jag fungerar som hans caretaker. Handlar åt honom, gör te och skär upp frukt. Det är supermysigt att känna sig behövd. Anyway, två lunchvakter till, sedan är det Alingsås igen. Awesome.

Ciao.

Igår var min första arbetsdag på fyra dagar. Jag kände mig en smula ringrostig, av någon anledning. Det kändes som om jag varit borta i flera veckor. Kvällen började fullsatt men bra, och avslutades.... ohmygod. Framåt tiotiden började det formas den mest dramatiska händelsen jag, Jecca, Heidi (eller någon annan i restaurangen) någonsin vart med om i jobbsammanhang. Utan att orka gå in på vad som faktiskt hände, iom att det är en för lång historia, kan jag avslöja att det resulterade i skrik, poliser och ännu lite mindre tro på mänskligheten från min sida.

Ikväll är David vänlig nog att ta mitt pass (Läs: tvungen att ta mitt pass, efter alla gången jag jobbat för honom), så att jag och Carro kan gå ut och ha en hejdåmiddag, sort of. Vi har pratat om det sjukt länge och ikväll blir det av. Lovely! Jag gillar att vara ledig i fyra dagar, jobba en dag, och sedan få fri två dagar igen. Speciellt med tanke på hur mycket arbete det kommer bli efter det. Min slutspurt innan jul och efter. Men det är nog värt det.


Anyway..



Ciao.

Så jag skyndade mig från Druen i torsdags för att hinna med den jäkla bussen till Göteborg, och spenderade fyra timmar på den bästa bussresan i mitt liv (för jag sov hela vägen). Obeskrivligt underbart att komma hem, som väntat. Torsdagskvällen var bara mys med familjen. På fredagen kom mormor för att hinna ge mig några kramar, och catcha up, innan kvällen kom och jag drog till världens bästa Lovisa. Vi drack, tjötade och tjötade och tjötade och hade det underbart. När klockan närmade sig 23 drog vi in till stan och dansade och var allmänt snygga. När jag tog mig hem från Göteborg dagen efter stötte jag på Hanna från Bar och Servering. What are the odds? Nostalgiska underbara känslor, once again. Senare på lördagen bakades det lussebullar hemma i Torvmossen, följt av den obligatoriska omgången av Gin Rummy med föräldrarna. Efter middagen gick Chris, Hansson och jag på en promenad i snön och råkade hamna hos Olle. Många skratt långt in på småtimmarna. Kärlek på det gamla torvmossengänget.

På söndagsmorgonen var jag vansinnigt trött, men tog tåget in vid halv elva för en fika med Jonathan. Det blev mys och varm choklad på Franks, och sen hem till sängen i hans lägenhet för att fortsätta samtalen i liggande ställning (för att vi båda var utmattade). På väg från lägenheten, vandrades mot kungsportsplatsen upptäcker jag en grupp med människor som kommer från hållet vi är påväg mot, precis utanför Storan ungefär. Inget konstigt med det iofs, tills en utav människorna, en blond tjej i pälsmössa, ställer sig framför mig och viftar med armarna. Det tog, helt seriöst, typ fyra sekunder innan jag insåg att det var Sanna som stod framför mig med förvånad min! Jag kastade armarna om henne och hon frågade var tusan jag gjorde i Göteborg. När jag svarat att jag "bara är här över helgen - vad gör du i Göteborg?!" förklarade hon att hon, simply, var här över dagen. Once again - what are the odds?

Innan jag hoppade på tåget hem till Alingsås för att hinna med middagen ringde jag Ludde för att se om han hade lite tid. Det slutade med att jag räknade ut att jag egentligen inte hade tid alls att åka hem till honom på Hisingen, men gjorde det iaf. Han mötte mig på hållplatsen, vi vandrade till hans lilla kollektiv, satt i hans säng i typ 10 minuter, och vandrade tillbaka till hållplatsen. Alldeles alldeles för kort, men bättre än inget. Saknar min Ludvig. alot.

På söndagkvällen, efter jag sovit middag, körde jag hem till Issa inne i Alingsås stad. Fick med några timmar hemma hos henne också - lovely.

Så det har vart hastigt, to say the least. Men jag älskar Alingsås och allt runtomkring. Det är värt att springa för att hinna med alla på så få dagar. Nu blir det väl sömn, och imorn är det tillbaka till verkligheten. Men inte länge till. Reality is for those who lack imagination.

and that's that.

Jag har, helt utan krydd, varit uppe hela natten. Efter stängning igår så satt vi, kollegorna, på Bar1 och tjötade och drack öl till klockan blev över 03:15. Sen var tanken att gå hem och sova. Jag klarade av hälften. Har legat i sängen. Inte känt mig ett dugg trött. Läst, försökt sova, läst, surfat runt på meningslösa youtubeklipp, försökt sova, läst. Kan inte minnas en enda gång i mitt liv jag legat i sängen en hel natt, och basically bara observerat hur minuterna gått.

So what's the deal? Jag missar en träningsdag i min "3-4 dagar i veckan" och kroppen ska prompt vägra somna? Det är inte ok. Någonstans. Vad är felet? Oh well, the silver lining är väl att jag åtminstone inte känner av nån direkt påverkan. Jag är fortfarande inte trött. So that's... good?

När klockan blev tio ringde jag Druen och frågade om de ville att jag skulle arbeta. Som väntat behövdes det inte, så efter 9 dagars arbete i sträck får jag en ledig dag. Det blir väl till att gå upp och ta itu med saker. Och gå och gymma. Tills de måste skrapa upp mig från golvet. Och sedan sova ikväll. Var så snill.


Annan sak man får tid att tänka på mitt i alla sömnlösa timmar är England. Random inspelningar från a million years (a few months) ago får mig att le när klockan slå halv fem på morgonen, i alla fall.





over and out.

Ibland blir det svårt att hinna med. Jag har inte vart ledig på redigt länge och kvällspassen har bara staplats på varandra. Att jobba lunch utan ledighet känns lättare. Men när man måste hinna med saker innan jobbet blir jag stressad. Detta är anledningen till att jag dissade utgång efter jobbet ikväll. Sista söndagen vi var ute vart redigt skoj (hon som spelade fiol på bardisken, remember?) men jag måste ta mig upp i tid imorn. Jag har ingen mat kvar så det må handlas, och jag vill gärna få in ett gympass på mer än en timma. Så det blir sömn för min del.

Snart är det löning, woho!
Och snart är det hemvistelse - megawoho! Jag saknar Lovisa så jag kan dö. Och shit, vad underbart det ska bli att få julmysa med min familj.

Kärlek på livet. Godnatt!

Igår hade jag hemlängtan. Jag lyssnade på Bandy Bandy av Galenskaparna After Shave och tänkte på resorna till Hidra och barndom i allmänhet. Och min underbara familj. Efter jobbet gick jag, Emy, Jecca, Johnni, Holm och Arvid till Solliis och tog en öl eller två (well, they did. jag drack cider, för jag är en kärring). Jag nämnde något om att just den här dagen saknade jag min familj. Emy svarade att hon tyckte mina föräldrar var jättesöta och verkade vara suerhärliga (taget från den gång hon serverade oss när vi alla åt på Druen i somras). Jag svarade bara att det stämde.

Min fixidé just nu är gym varannan dag. Och hittills (även om det bara än så länge är tre gånger) har jag lyckats med det. Jecca, Johnni och jag tog följe hem efter Solliis, och klockan var strax efter tre. Jag beklagade mig över att jag var seg och de gjorde det tydligt att de var trötta på mitt gnäll.
"Du har fan sovmorgon imorn Anna. Du jobbar kväll!" Jag kontrade med att det var dags för min tredje träningsdag den här veckan, fast lät ganska opepp när jag sa det. Lyckligvis insisterade Johnni på att jag aldrig skulle orka det, och vips hade vi motivation nog att kliva upp en och en halv timma tidigare än tänkt. Nu äter jag gröt och tänkte hinna med att boka bussbiljetter hem nästa vecka. Woho!

Jag tror jag sov bra inatt. Från tolv till tolv. Jag gick upp efter en kvarts utsräckning i sängen, klämde i min en macka och drog till gymmet. Knappt två timmar senare gick jag därifrån, nyduschad, pigg och glad. Vad är det, btw, med mig och träning/hälsa vs lathet? Jag vill antingen vara helt åt ena hållet, eller helt åt andra. Det har nog aldrig hänt att jag lyckats med tankesättet "Ok, jag har inte tid att träna jut nu, men jag kan iaf se till att äta bra." De senaste månaderna har jag vart mer slapp än vad som borde vara ok, och iom det blir det också Oboy varenda dag och chips precis när jag känner för det. Jag överdriver nästan min onyttighet, bara för att. Men så fort jag köpt ett gymkort, innan jag ens vet om jag kommer kunna hålla igång såsom jag tänkt, så går jag till hörnor i mataffären jag inte varit på förut. Jag storhandlade igår efter jobbet, och när jag stod vi kassan och betalade förstod jag inte riktigt vem som lagt havregryn och kiwifrukter på bandet...

Havregrynsgröt är förövrigt inte alls dumt. Det går fort att laga, det är billigt, nyttigt och helt ok för smaklökarna. Så efter en nyttig förmiddag med träning och havregrynslunch, ger jag mig av till jobbet för att se om jag orkar extra mycket (eller om jag kollapsar efter tre timmar).


Dagens låt: (bara för att jag tränar till den, och för att den reflekterar mina tankar helt perfekt).
The thing about it - Sweathshop Union

"Now the ball is in our court, while we sit and watch passively,
The face of the earth changes drastically, after we,
Clear space at this rate for strip malls and factories,
We risk take a crew fate at a pace beyond gradually,
--
The thing about it is we can't even think about it,
Can't afford a minutes time to figure how to bring about a change,
So, take a second, and shake your head,
And take a step ahead and think about it."




(OhMyLord, jag banka sönder någon när jag hör den här. Och gråta på samma gång. Och springa i skogen och bo med Alexander Supertramp, i Into the Wild-stil.)

Idag gymmade jag för första gången på väldigt länge. Jag gick till Sats på Solli (för det är brutalt nära, och Carro gymmar där) igår, och frågade (nu var jag nära att skriva "sporte" igen... illa.) om det fanns möjlighet att bara vara medlem en månad. På hemsidan förklarades det nämligen bara att det kostade så och så mycket om man band upp sig i ett år. De sa att det gick bra att bara vara medlem i en månad, men att priserna blev skyhöga (de använde inte riktigt dessa ord) i så fall. Jag orkade inte mekka, så jag drog upp min personliga växelkassa och slängde upp lite cash på disken, och försökte glömma bort det efteråt. (Nu handlar bloggen om pengar igen. Lovisa hade rätt...) Anledningarna till att jag funderat på att hinna med en månads träning innan jag drar härifrån är som vanligt så långt ifrån "Jag vill gå ner i vikt"-tankarna som man kan komma. De två, helt genuina och equally aktuella anledningarna är som följer:

• Jag är trött på att vara svag. Klättringen lider, bland annat, och den framtid jag föreställer mig är full av aktiviteter och saker som ska uppnås med bra motion och en stark kropp. Jag vill bli uthållig och orka med dykarcertifikat, vandring i djungeln och fallskärmskurser.
• ... jag vill kunna sova. Jag orkar inte ligga vaken längre. Om jag kör slut mig på dagarna så kanske jag blir trött på kvällen. Worth a shot.

Jobbade dubbel idag (för David var lat. han var förövrigt lat igår också. och jag är snäll. och vill ha pengar.). Kom ifrån jobbet kvart i tio på kvällen (vilket inte känns som en äkta dubbelvakt, egentligen. knappt elva timmar är inte mycket mer än vad jag brukade spendera på jobb i somras. tiderna förändras.), och sprang i stort sett hem. Kastade mig in i lägenheten, drog ner träningskläder i väskan, och småjoggade till Sats. Hann träna en timma innan de stängde. Så sömn nu, right?

Lördagskvällen var egentligen avsatt till utgång med Carro. Till följd av fredagskvällen med Sandra, och väldigt många glas vin, dock, så var jag maximalt trött och seg hela dagen. Det var iofs värt det, för det var en massa underbart mysiga timmar i hennes soffa, med kex och vitlöksmjukost och en baginbox med rött. Yum på underbara människor! Carro är lyckligvis den mest förstående personen i världen, och vi nöjde oss med att äta chips och se på en utav mina favoritfilmer när hon kom hem (Remember the Titans, om någon undrade).

Imorn (fast idag, egentligen) är det söndagsstäd på Druen. Jag vill inte jobba på söndagar.
- Why not?
- Because it's sunday! ... it's Gods day.
(that was a friendsjoke...)

Anywho, anledningen till att jag är uppe är den vanliga anledningen. Sömnproblem är värdelösa. Imorse vid 7tiden stötte jag på Carro vid badrummet för att dricka vatten. Hon frågade mig om det senare, och mitt svar var nåt i stil med "Ja, jag var uppe... som vanligt." Blä.

Egentligen borde jag bara lägga ifrån mig datorn och hoppas på att sömnen kommer när jag väl försöker, men jag känner mig själv så väl vid det här laget. Det kommer ta evigheter, precis som det i stort sett alltid tar evigheter.


För er andra stay-up-laters där ute - I give you Eddie Izzard.